det är först när man ger upp som det blir något nytt, askan är den bästa jorden
2012-05-13 @ 21:55:03
Jag sitter på en solig klipphäll i i Bohuslän och förstår att mitt liv håller på att ta en vändning. Snart kan jag inte kalla Halmstad för hem längre och snart kommer jag att lämna alla mina vänner här. Snart startar jag något nytt, igen. Det har gått tre år och jag har kommit långt och vunnit så himla mycket, och det kommer inte vara utan melankoli som jag packar ihop min lägenhet för gott om en vecka. Men när jag går i majsolen vid kajen där Kosterbåtarna ligger och guppar sköljer en varm lyckokänsla över mig. Lycka över att få vara där. Jag ska avsluta ett kapitel och börja ett annat och det är både ledsamt och underbart. Och vid Västkustens nordligaste sommarstad står en marinblå blåsorkester och spelar vårsånger i den friska vinden. Dit är jag på väg.
Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()
staden vid vattnet
2012-04-22 @ 22:51:05
När lilla Snärtan hoppar på en buss och jag blir ensam i en regnig och söndagssömnig stad försöker jag finna tröst i tvillingsysters gamla blogginlägg. Men de osar systersaknad, och hjälper föga. Nu har jag envist fördrivit snart fem timmar i min tomma lägenhet men det låter mycket bättre att kasta in handuken och sova istället. Inget bra finns på tv (Two weeks notice med Hugh Grant doesn't really do it for me) och sömn är troligtvis det enda som kan bota saknaden just nu. Och imorgon - körkortsplugg, c-uppsats och andra chores. Måste dämpa, dämpa, dämpa denna längtan.
Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()
du har vunnit och förlorat, du har sett dig själv i spegeln, du har vaknat i fel säng. Du har varit kär. Och framtiden väntade som en farlig gåta. Man har bråttom dit, sen är man där
2012-03-15 @ 23:19:14
Framtiden, allt som inte har hänt än, känns redan väldigt nära. Det är bara mars, vi har bara levt tre månader av 2012, men jag pratar framtid med alla jag möter. Hyresvärden frågar om jag ska bo kvar i lägenheten. Vänner undrar om jag har tänkt joina dem i högskolestudier till hösten. Körkompisar frågar om de får behålla mig.
Två lunchande män utanför Lilla bistro idag sa Ja detta var ju trevligt, Ja visst var det, Men du vi hörs väl, Det här får vi göra om, Jo jag tänkte höra om du och frugan vill fira midsommar hos oss?, Det låter trevligt!, Vad skoj, vi har sagt att vi bjuder på mat och dricka och så är folket välkomna efter klockan 18!
Ja, helt ärligt, true story.
Tillsammans med spirande vårdofter ligger framtiden onekligen i luften.
Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()
saker att bli lycklig av en tisdag i januari
2012-01-24 @ 17:01:46
Äta lunch två våningar ovanför den vintervita staden, tillsammans med en av de finaste vännerna. Smyga sig fram och ta för sig en gång till av den goda lunchbuffén fast man nästan vet säkert att man inte får. Känna att tiden gick för fort, att man inte vill att det ska ta slut riktigt än. Ta en promenad ner till de gamla arbetarkvarteren nere vid vattnet, på andra sidan hamnen. Se på de nya, höga husen som sträcker på sig i solen. Frysa om fötterna, förlora känseln i tårna. Möta byggarbetarnas blickar där de sitter på byggställningarna och har lunchrast. Tänka att de måste ha förlorat känseln överallt.
Promenera tillbaka in mot stan, längs vattnet, berätta för vännen om de allra äldsta husen, om sjukhuset som blev ölbryggeri som blev restaurang.
Slå sig ner på det billigaste konditoriet, äta brownie och värma sig med te.
Ge sig ut i kylan igen, vandra hem själv, förlora kontakten med tårna på nytt. Öppna dörrarna till trapphuset och möta värmen som letar sig in överallt och känna doften av nybakta semlor.
Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()
och dagarna rinner ur min hand
2012-01-08 @ 00:20:18
Januari har tagit vid igen. Det känns som att jag alldeles nyss såg ut över 2011 (min bild av tiden och året är som ett hjul, när vi är i december och januari befinner vi oss högst uppe på hjulet, som högst upp i ett pariserhjul, sedan snurrar hjulet långsamt långsamt och i juni är vi allra längst ner).
Alldeles nyss såg jag ut över 2011 och allt det o-levda. Alla dagar som än så länge stod tomma och oskrivna. Inväntade våren i vinterslask och för tunna jackor. Och nu är vi här igen. Minus slasket. Tänk att det kan kännas som att hjulet snurrar fortare än vanligt, att tiden ibland flyger förbi och andra dagar står helt stilla, trots att man vet så väl att en dag alltid är tjugofyra timmar. En minut är alltid en minut och en sekund är alltid en sekund.
Det är januari igen och helt plötsligt finner jag mig själv ta nostalgiska promenader genom Halmstad. Jag går till havet, tänker på soliga dagar, födelsedagar. Jag passerar vänners hus som de flyttat ifrån, och husen de nu bor i, sätter på musiken som vi lyssnar på och som för alltid kommer förknippas med dem och sena kvällar och vin. Jag går till högsta utkikspunkten på berget ovanför sjukhuset och ser ut över staden - allt jag ansett vara mitt. Och så säger jag hejdå. Jag vet inte varför. Jag vet inte varför jag gör det för jag är inte ens säker på att jag ska flytta. Samtidigt vet jag att jag inte kan stanna kvar. Det finns för mycket som drar mig härifrån. Men också för mycket som håller mig kvar.
Låt hjulet stanna! Stoppa den rusande tiden. Våren kommer närmare och när den är här måste jag göra ett val.
Välja vart jag helst vill vara om ett år, när vi är högst uppe på hjulet igen.
Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()
över tid
2011-12-15 @ 23:22:49
Något så klyschigt som ett citat från en romantisk komedi på tv får mig att bli sentimental. Allting tar slut en gång, men varje slut är början på någonting annat och jag tänker tillbaka på vänner jag lagt bakom mig och alla nya jag sedan har vunnit. Eller på han som jag aldrig fick vara med och som jag sörjde stort, och nu hör han inte av sig längre, historien om oss har tagit slut på riktigt, men nu ser jag ju så tydligt allt som har börjat sedan dess. Allt som kanske inte hade blivit om historien tagit en annan vändning. När något underbart tar slut fokuserar man på det man förlorar men tänk vad mycket som startar i kölvattnet, allt som sätts i rullning vid varje liten förändring, det som tar vid när man trodde att allt var över.
Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()
så mycket bättre
2011-11-20 @ 23:18:05
Jag har förändrats. Jag vet inte hur det skedde, men jag har fått ett nytt sätt att tänka. Och det är så fundamentalt att alla i min närhet borde ha märkt det. För hallå, ursäkta - när var jag på en dejt med en kille senast? När klagade jag över ett misslyckat kärleksliv? När önskade jag mig en pojkvän? Jag minns inte riktigt, men det var väldigt länge sen.
Jag trodde aldrig att jag skulle nå den här punkten, den här högre medvetenheten, den stora insikten om att exakt det jag har nu räcker gott och väl för att bli lycklig. Jag har sagt det förut, att jag ska försöka vara nöjd med bara mig, men likt förbannat har den romantiska kärleksnormen gjort sig påmind igen.
Inte nu. Har jag slagit mig fri? Hur gick det till? Jag somnar ensam, vaknar ensam och däremellan pluggar jag, och skrattar, jobbar, äter, och planerar in besök hos familjen och startar upp en förening. Och ingenstans, inte någon gång, längtar jag efter en person jag inte har träffat än.
Fasen. Jag har blivit den ultimata versionen av mig själv. Jag är mitt bästa Jag 2.0.
Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()
det var jag som slutade lycklig
2011-11-08 @ 00:01:28
Ibland är det nyttigt att romantisera sitt liv lite, tror jag. Att se på sig själv och sin tillvaro utifrån och föreställa sig att man är med i en film.
Min film handlar om en tjej som lämnar sin gamla hemstad och jobbar sin väg genom högre studier på ett lokalt hamburgerhak i sin nya stad och hon har ett gäng vänner som är så olika men som alla får henne att må bra och hon kommer hem till sin egen lya som är full av second-handprylar och hon snor ihop lite mat åt sig själv, inget fancy men det slinker ner, och soundtracket till allt detta är James Morrisons första skiva och hon är fortfarande lite bakis efter gårdagens utekväll på småstadens creddiga ställe med sina bästa vänner och man ser filmen och tänker att det är så befriande ledigt och fint, så som tjejen lever, man vill också leva så. Och man tänker att man inte behöver mer än så. Och när filmens sluttexter rullar känner man en sådan där fin känsla av att man är precis där man vill vara.
Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()
make the world turn clockwise
2011-08-24 @ 21:14:44
I en bok läste jag någonting om hösten, att det skulle vara döendets årstid. Döendets årstid, för att allt det gröna dör. Alla löv, alla blommor. Sedan föds det på nytt till våren igen. I texten stod det att det är orättvist att människan inte kan göra samma sak. Klä av sig sin gamla kostym, låta den ruttna bort och sedan ta på sig en ny, en bättre, när våren kommer.
Men jag tänker att det är det man gör. Ju. Fast människan väntar inte ända till våren med att byta kläder, som löven. Hösten är inte döendets årstid, det är förändringens. Det är då man tänker att allt ska bli annorlunda. Sommaren försvinner långsamt, man sörjer det. Det är en av de mest vemodiga stunderna i livet. Och man börjar rusta för kortare dagar och kallare luft, gör sig redo. Men man gör sig inte redo för en höst som liknar hösten året innan. Eller hur? Man vill alltid förändra något.
Man kanske lämnar sin gamla stad. Man kanske lovar sig själv att lägga ner mer tid på något man tycker är viktigt. Eller någon man älskar. Man kanske börjar sitt sista år i skolan. Man kanske går till frisören och sedan kliver ut nöjd och höstklar.
Förhoppningarna är aldrig så stora som när vi går in i september. Det är inte Nu kommer allting att tyna bort, jag vill göra samma sak utan mer Nu gör vi det här, jag är redo.
Jag är redo.
Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()
"just nu längtar jag inte efter någonting"
2011-08-22 @ 01:31:48
Jag kan inte svara på vad som driver mig till att öppna mina tonåriga dagböcker och läsa dem från pärm till pärm och matas med allt det mörka som ligger gömt där. Det är självplågeri för sådant är menat att hållas gömt, att glömmas bort. Det är nedskrivet och bevarat, men det ska inte läsas. Det är för mörkt.
Jag var fjorton år och okysst och tyckte att livet handlade om att bli kär och älskad tillbaka. Varje dag i skolan räknade jag hur många gånger en viss kille tittade på mig eller pratade med mig, jag sparade varje ögonblick. Och i slutet av dagen summerade jag allt. La ihop det och avgjorde om det betydde något eller om allting bara var inbillning. Oftast kom jag fram till att det var inbillning och då skrev jag några rader om hur ful killarna måste anse att jag var och att alla bara såg och ville vara med min bästa kompis och min tvillingsyster. Inte mig.
Nu gör det ont att förstå att killar på det ena eller andra sättet alltid har varit så satans viktiga för mig. Jag rättade hela mitt liv efter vad de kunde tänkas tycka om mig och livnärde mig på längtan efter att få älskas av någon utav dem. Stackars lilla naiva, okunniga flicka. Jag vill ruska om mitt fjortonåriga Jag och skrika åt henne att odla sina intressen, skriva en bok, springa en mil eller vad fan som helst, bara inte fokusera så mycket på prinsessaidealet och tvåsamheten.
Men det värsta är inte hennes hang-up på killar. Det värsta är när hon skriver om sitt eget vara eller icke vara.
Jag brukar tänka ibland, "om jag skulle dö nu, hade jag brytt mig?" Som i morse, jag blev biten av hunden i armen, det blev ett litet sår och nu är det en bula. Om jag har fått stelkramp och ska dö är jag inte särskilt ledsen. Jag hade liksom aldrig kunnat ta självmord men om jag dör en naturlig död har jag väl rätt att tycka om det är bra eller dåligt. På min begravning har jag bestämt vilken låt som ska spelas. Antingen Flying without wings med Westlife, eller Without you med Mariah Carey. Eller den femtonde låten på pappas Queenskiva.
Jag känner inte igen orden. Vem har skrivit om att dö av stelkramp? Om att sluta kämpa för sitt liv? Den här fjortonåringen är inte jag.
Lilla, lilla flicka. Jag hade glömt. Förträngt. Att hon en gång fanns.
Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()
vägen hem
2011-07-13 @ 00:39:13
Allting ser bättre ut genom bussfönstret. Ljusare. Vackrare. Lättare. För jag är en betraktare på avstånd. Jag behöver inte ta itu med världen på ett tag. Det är en paus. Rum för andning.
Chauffören säger att vi måste göra ett byte i Ljungby, att vi blir försenade med några minuter och jag frågar med hur många. Han svarar att han inte vet när vi kommer fram men att han är säker på att vi kommer att göra det.
Vi kör i kapp solen medan jag sover. Den når in genom bussfönstrets röda gardin och mina stängda ögonlock och jag vaknar. Sedan slumrar jag igen. Bussen knycker till. Jag vaknar. Gång på gång misslyckas jag med konstformen att sova sittandes och mitt huvud gungar i takt med bussens svängar. I en ömtålig millisekundsdröm trampar jag snett i en trappa och i samma stund faller mitt huvud mot sätet framför och jag öppnar ögonen och tittar ut över bussen och tänker nu skrattar någon åt mig men ingen tittar åt mitt håll.
Jag sjunker på nytt ner i tunna bussdrömmar.
I flera mil har ingen klivit av eller klivit på. På bussen blir vi en familj som inte pratar med varandra, inte ser varandra, inte vill veta något om varandra. Men vi är överrens, det är ingen som kliver på härute för det är ingen som bor här. Den täta granskogen byter av hundraåriga åkrar, men det är mil efter mil av ingenting. Landskapet vi ser utanför fönstret är bara ett gränsland mellan platsen vi kommer ifrån och dit vi är på väg. En paus. Från världen.
Solen bränner mitt ansikte men det är raksträcka nu och jag tillåts drömma en längre stund. Jag drömmer att hela bussen sover och en efter en vaknar när vi rullar in i staden. Någon börjar applådera och ingen förstår riktigt varför men så hurrar snart hela bussen och i min dröm vänder sig chauffören inte om men vi kan se i backspegeln att han ler. Bussen stannar till slut, slutstation, dags för avgång, dörrarna öppnas med en pysande suck och ingen tittar på sina armbandsur, sina klockor. Kan hända att vi är försenade. Kanske att vi är i tid, att vi hann ifatt oss själva. Men framme är vi. Precis som han sa.
Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()
och den trasiga gatlyktans ljus påminner mig om att allt det här också tar slut
2011-05-23 @ 23:41:45
Man kan sitta i skolan utan att snubbla över farliga tankar om dåtiden. Man kan vara på väg någonstans, hem kanske, gena igenom en park med utslagna syrener, och det känns knappt att man en gång kände sig kär just där, i parken med syrenerna, och man glömmer att man frågade Känner du hur det doftar och med cigaretten mellan fingrarna svarade han Nä jag känner inte så mycket längre, men det luktar säkert gott. Man kan somna på kvällen och sova lugnt, en hel natt, och inte ha mardrömmar om gamla minnen som sedan stannar kvar och gör ont hela nästa dag. Man kan tycka om sin tillvaro.
Men sen kan man, utan att förstå hur det egentligen gick till, bli golvad av att mitt i natten vandra förbi sitt förflutna utanför en thairestaurang där han står med snaggat huvud, sneda ögon, tonårsfjun som ska föreställa grunden till en mustasch och med en nytänd cigg i handen.
För att man fortfarande känner sig kär, som i parken? Nej.
För att man är ledsen? Nej.
För att man, oavsett hur långt tid som går eller hur mycket vett man inbillar sig att man har, aldrig slutar önska att man fick vara som den där jävla cigaretten och få nudda hans läppar och vila i hans hand, och att han kunde ge upp förnuft, alla sina gränser, hela sitt liv, för att få ha en nära?
Ja. Lite. Kanske.
Man kan ägna honom sekundsnabba funderingar. För att man vet att det går över, som en dålig film kommer det snart att ta slut, det gör det alltid, man måste tro det i alla fall, för man klarar inte att snubbla och bli golvad gång på gång, så fort han dyker upp. Det är inte möjligt att leva så.
Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()
allt jag vill ha
2011-05-11 @ 23:43:33
Maj är här och som jag längtade då i vintras. Längtade efter doften av blommor, regn på solvarm asfalt och allt det där andra våriga somriga härliga lyckliga. Men såklart nöjer jag mig inte nu. Såklart är det något som fattas ändå. Såklart. Som att jag skulle ha gått och blivit okomplicerad helt plötsligt? Nej.
Jag har det bra men ibland mår jag dåligt. Jag känner mig glad sen känner jag mig ledsen. Jag är solbränd sen är jag blek, jag är rastlös sen är jag trött, jag är smal sen känner jag mig tjock. Jag hatar att det är så men hela mitt liv är ett enda motsatsförhållande. Precis som vanligt. Och precis som varje år trodde jag att känslan av att befinna mig i krig med mig själv skulle försvinna i takt med att våren och sommaren kom. Men, såklart, jag är ju fortfarande jag. Jag är fortfarande tjejen som vill gråta för att hon saknar någon hon egentligen inte får sakna, för att hon är tunnhudad och glömmer för fort. Jag är fortfarande hon som vissa dagar tror att hon ska spricka av lycka. Jag är hon som lånar böcker som heter "Kan kvinnor tänka?" och "Under det rosa täcket". Jag är hon som aldrig riktigt har försonats och förlikat sig med livet som singel även om hon levt det i 21 år och nyktert vet att en pojkvän inte löser bekymmer utan snarare skapar flera.
Varmare årstider förändrar inte den man i grunden är. Och det är okej. Det gäller bara att låta solen och det gröna få en att se allt med lite öppnare ögon, få en att aldrig sluta vara glad över saker. Som att inte glömma bort att uppskatta att man kan sjunga utan darriga nerver inför publik. Eller att aldrig glömma bort att man ibland måste finnas där för sina vänner även om de inte uttryckligen ber om det. Och så får man inte glömma att utnyttja en av fördelarna med att vara kvinna, dvs. skylla alla känslomässigt instabila blogginlägg på menscykel och andra hormonella rubbningar.
Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()
vid kusten någonstans
2011-04-18 @ 23:56:05
Det är inte så att orden har tagit slut. Nej, tvärtom, faktiskt. Jag tänker och jag pratar och jag skriver. Bara inte här.
Här vet jag inte vad jag ska säga. Orden blir så tunga. Om jag gör ett solskensinlägg är jag lycklig och då vill jag inte uttrycka mig negativt om min tillvaro i inlägget efter det. För att det ser så illa ut. Som att vinden plötsligt vänt och att jag har gått och blivit deppig och nere och att allting är mörkt. Men det stämmer ju inte alls. För jag är aldrig riktigt olycklig, jag kan omöjligen vara det, inte nu, inte här, på Västkusten, tillsammans med de människor som varje dag gör mitt liv ännu lite bättre och får mig att trivas ännu lite mer.
Jag pratade med en vän om det igår. Om varför jag tycker att min gamla hemstad, bortsett från familjen som bor där, är skit. Och om varför jag egentligen helst hade velat slippa att någonsin sätta min fot där igen.
Jag försökte förklara, och han försökte förstå, men det slutade med att vi släppte ämnet och istället fortsatte vår promenad längs stigen vid havet som april väckt till liv. Kvällssolen värmde fortfarande och vi skrattade åt typiska halländska uttryck och det slog mig plötsligt, att det är just det, detta, den här fina platsen, allt hos den, allt som finns här; Det är denna plats som gör att min hemstad i den småländska skogen på ett grundläggande plan inte har att göra ett skit med vem jag är, var jag hör hemma eller vart jag är påväg.
Det är denna plats som ibland får mig att tänka, i tystaste hemlighet och med en hint av ödestro, att jag nog, hela tiden, var menad att hamna här.
Nu blev det lite av ett solskensinlägg ändå.
Klart slut.
Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()
som regnet under en störtskur, där en sekund, sedan borta i nästa
2011-04-03 @ 20:04:58
Jag vill inte lasta andra människor för deras kärlekslycka. Hålla på och förbanna och så. Det är lite ofint. Men idag känns det ändå väldigt skönt att göra det.
Jag är arg, herregud vad arg jag är. Arg på turturduvorna som promenerade på stranden, på de gifta paren som bor i mitt hus, på mamman och pappan i barnfamiljen längre nere på gatan, på alla mina nära och kära som har hittat kärleken. De har något jag inte har, de känner något som jag aldrig känt, de vaknar upp med någon på morgonen och går och lägger sig med samma någon på kvällen, denne någon älskar dem, de har dåliga dagar och bra dagar men kan alltid luta sig tillbaka i tryggheten att de duger som de är. Detta provocerar mig något enormt.
Det enda som är mer ofint än att vara arg på människor som inte förtjänar det är att snacka om orättvisor utan att avse krig, död eller mänskligt lidande. Men alltså. Det är så jävla orättvist. Varför ska jag behöva kämpa för att trivas med att vara singel? Varför ska jag behöva komma hem till en tom lägenhet? Varför ska jag behöva träffa oåtkomliga eller otillräckliga killar som inte anser att jag är värd att stanna hos? Varför har jag inte mött en kille som vill vara med bara mig för att han inser att det inte finns någon bättre för honom än just jag?
Och jag kan inte fatta att jag säger detta som högskolestudent med tjugo års livserfarenhet. Men. Om livet är ett enda stort lotteri så är detta fan ta mig en av de mest smärtsamma nitlotterna. Det är det! Säg inte emot.