låga tankar
2009-04-22 @ 17:28:16
Jag är en ballong med hål i. Längs min blanka yta finns djupa fåror, små gropar och snabbt växande håligheter. Tillsammans tömmer de mig på energi; min dyrbara gas som inte bara håller mig svävande i luften, strax ovanför marken, utan som också är allt jag består av.
Snart pyser det ut. Jag har försökt gå på tomgång, använda så lite luft som möjligt och nästan skrapa mitt gummitäckta anlete i den grusiga marken nedanför mig för att spara kraft. Men det leder bara till ännu fler hål. Nu lever jag endast med hjälp av salivdränkta munnar som egentligen inte bryr sig ett dyft om mig, men som med halvfulla andetag vädrar sina lungors djupaste hörn innanför min kroppsdräkt. Om det är äckligt? Såklart det är, men vad har jag för val? Jag skulle kunna låta mig själv tyna bort och tömmas på all styrka. Jag skulle kunna sluta som ett uttöjt litet skrutt till ballong som ingen vill blåsa upp. Slapp och avslagen hade jag förblivit; spetsad på en kvist i trädet vars höjd jag nådde i den sista pusten min kropp gav ifrån sig innan den tömdes på allt innehåll. Där skulle jag iaktta världen från altituden av min sista viloplats och se livet fortsätta utan mig.
Nej, jag låter dem fylla mig med luft. Jag låter till och med vissa välmenande koldioxidproducenter försöka lappa ihop hålen som har börjat ta över hela mig. Självklart lyckas de inte. Mitt sjukdomsförlopp är för långt framskridet och jag är därmed dömd till en existens bestående av ovisshet. Kommer det alltid att finnas någon till hands som kan assistera mitt tilltagande näringsbehov? Går luften ur mig imorgon?
Nu värker sårskadorna i min arma gummifasad som brister ytterligare lite till i takt med varje minut. Det finns inget hopp för en ballong med hål i. Jag kan ta minsta möjliga andetag, ligga lågt och hoppas på det bästa, men snart brister det sista luftlagret i min kropp. Kanske far jag högt upp i skyn i ett sista ärevarv. Eller kanske, men bara kanske, står några läppar med tillhörande andningsorgan redo att fylla mig på nytt, men på riktigt den här gången och med djupa andetag och äkta och ärliga syften; det enda som egentligen skulle kunna göra mig viktlös och levande.
Men vem kan konsten att blåsa upp en hålig ballong?