Ny stad, samma vånda
2009-08-30 @ 20:56:42
Jahaja. Nu har jag befunnit mig i min nya stad Halmstad i 11 dagar. Nollningen har påbörjats och avslutats. Knappt hade jag varit i Halmstad i fem minuter förrän jag kärade ner mig.
Föremålet för min fixering var en ledare för ett annat program. Han gjorde inte så mycket väsen av sig, så om jag inte hade snubblat över honom på första nollepuben på kåren så hade jag antagligen aldrig lagt märke till honom. Men nu föll det sig så att våra vägar korsades i baren. Jag hade i princip kopplat på min charm så fort jag klev av bussen första dagen, så samtalet flöt på efter min klatschiga öppningsreplik "Är det inte varmt i de där overallerna?".
Senare i veckan var det dags för pubrunda, och under efterkäk på McDonalds fortsatte jag att nästla mig in i hans liv när vi möttes. Jag tänkte inte så mycket på om han tyckte att det var trevligt eller jobbigt att jag tog kontakt med honom. Visst log han mot mig i smyg? Och visst spelade han med och skrev SNÄLL på mitt nolleband och visst sa han "vi kanske ses sen" när han skulle gå?
På nollepuben lite senare dansade jag medvetet sexigt när jag visste att han var i närheten. Jag log och skrattade lite extra för att jag visste att han såg på. Framåt stängning vid 1, när vi hade utbytt mer än ett par ord med varandra, kände jag att jag hade rott hem skiten; att jag hade honom i en liten ask och bara behövde veva in fångsten på den kommande finsittningen och festkvällen på kåren på lördagen.
Herregud. Vad tog åt mig? Jag har alltid varit blåögd men jag förstår inte vart denna extrema naivitet kom ifrån? Kanske har det något att göra med att jag är ensam i en främmande stad, att jag hittills bara har bekanta och ytligare vänner här, att jag har levt i känslomässig celibat de senaste månaderna och såg en enkel och snabb väg ut ur singelträsket? Kanske.
Till historien hör att jag gick så långt i mina innersta tankar att jag förutsatte, ja; FÖRUTSATTE att han skulle följa med mig hem i lördags kväll. Jag städade undan i lägenheten innan jag gick hemifrån för att jag ville göra ett gott intryck. Jag smörjde in mig grundligt med Beckham-bodylotion för att hela jag skulle dofta gott. Jag sminkade mig och klädde upp mig för honom (och för att det var dress code coctail, men ni fattar).
På finsittningen hörde jag mig för hos folk som har koll och frågade när hans program skulle komma. På eftersläppet vid 23 skulle de dyka upp, och jag höll utkik och höll utkik och höll utkik. Uppgiven fick jag snart inse att det var omöjligt att hitta en person bland 1300 andra. En person som jag dessutom bara hade sett näsan och munnen på, eftersom han liksom alla andra ledare under hela nollningen varit förklädd i overall, hjälm och solglasögon och mustasch/skägg och förställd röst.
Men, precis när jag hade gett upp, så var han plötsligt där. En kille, mörkhårig, klädd i världens finaste vita skjorta och svarta väst. Inget ansiktshår. Inga solglasögon. Men näsan, munnen och hakan var inte att ta miste på. Det måste vara han. Men jag ville inte att det skulle vara han. För bredvid honom i soffan satt en tjej. De reste sig och gick mot utgången där han sa hejdå till henne. Han höll om henne, gullade, klarade inte av att separera sig från henne och kysste henne flera gånger. The perfect boyfriend.
Och där stod jag bakom en krukväxt (okej, inte riktigt, men utom synhåll iaf) och låtsades smsa någon när jag i själva verket skrev en anteckning på min mobil; "Fan vad patetiskt du är Elina, fan vad patetisk du är Elina.. " Om och om igen upprepade jag meningen allteftersom det gick upp för mig exakt vem den här tjejen var och exakt vad jag hade sagt, gjort och gått igenom de senaste dagarna för att komma nära ledaren i skrikgul overall, som nu visade sig vara en riktig människa, men en riktigt flesh and blood girlfriend. Och jag var en flesh and blood jubelidiot.
Klockan var inte mer än strax innan midnatt. Jag försökte dansa med klasskamraterna. Jag försökte släppa tanken på det som nyss hade glidit mig ur händerna, eller snarare, det som nyss hade uppdagats att jag aldrig någonsin hade haft inom räckhåll. Bara i min fantasi. Men jag klarade inte av det. Och några meter ifrån mig stod han nu och snackade med några kompisar. Jag var tvungen att få svart på vitt. Kanske var det inte han? Kanske hade jag sett fel i min ciderberusning?
Jag gick fram och sa hej och han såg ut att undra vad fan jag gjorde där. Jag frågade om han var ledare för ÖDET (programmet). Han sa ja, det är jag. Och konstaterade att jag var tjejen från S.U.P.
Han log. Han pratade helt normalt. Jag sa att jag inte trodde att jag skulle känna igen honom utan utstyrseln. Han svarade att han kände igen mig utan det ceriselila nollebandet.
Och lite så där by the way frågade jag om hans namn. William.
Med tanke på vem jag tidigare hade sett honom med så kom jag plötsligt ihåg den nya rollen jag hade hamnat i; tjejen som är så dumt självsäker och naiv att hon tror att hon är den enda som kan se bakom fasader på folk, se deras potential som pojkvän, som antar att bara för att killen ler och fullföljer ett samtal så är han per automatik intesserad, hon som inbillar sig att det finns ett ömsesidigt intresse när det i själva verket finns en tredje part.
Så jag backade. Sa; ha en trevlig kväll. Skakade hans hand. Fick ett "du med" och en lätt ryggdunk till svar och kände mig ännu mer dum.
Jag vet att det är dumt att överanalysera detta. Att ångra att jag pratade med honom to begin with. Det står ju faktiskt inte skrivet i pannan på folk att de är upptagna, och när skulle han ha hindrat mig och sagt hur situation verkligen var?
Nej, all cred till mig för att jag försökte. Även om det gick åt pipsvängen. Även om jag känner mig om möjligt ännu ensammare nu. Grejen är den att jag fortfarande inte kan släppa själva killen. William. Hur snygg han var och hur perfekt han var under all den där maskeringen. Hur jag nu sitter här och skriver ett långt jävla inlägg om honom. Hur jag knappt ser åt andra killar nu för att jag i förväg så hårt lyckades pränta in honom i mitt medvetande som min framtida pojkvän. Nu är det så jobbigt att tvätta bort. Allt jag hade föreställt mig.
Men ja. I stort sett går det bra här i Halmstad och imorgon börjar skolan.
Ha. "I stort sett". Som att inte ha någon att förälska sig i och hålla om är något som inte ständigt ockuperar mina tankar. Som att det bara är en parantes att jag fortfarande är olyckligt singel.
Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()
midnattsbekännelse
2009-08-01 @ 00:51:50
Jag vet att jag funderar alltför mycket. That's the story of my life.
En obetydlig händelse analyserar jag och bryter ner till oigenkännlighet; jag ser problem i saker som andra rycker på axlarna åt och jag ältar längre än vad någon annan orkar göra. Jag har alltid hållit på så.
Det kan vara något så oskyldigt som att en handikappad pojke får åka två ggr i en karusell på Liseberg. Upprörande, jag vet. Eller något så världsomvälvande och existentialistiskt som frågan "Är det här livet det enda? Om jag skulle dö i en olycka imorgon, suddas min själ ut, eller tar jag vägen någonstans?"
Jag kan se en romantiskt film, som ikväll t ex, och efteråt känna mig mer förbryllad än uppfylld. Hur kan jag ha misslyckats så fatalt med att träffa någon som passar mig, är frågan jag ställer mig. Av alla killar jag mött, hur många kunde ha passat om jag hade försökt lite mer? Hur många av dem blev avvisade utan en chans? Jag försöker formulera en slags tes. Det måste väl vara så att man känner på sig vilka killar som inte fungerar, precis som skor; man befinner sig i skoaffären och hittar ett par jättefina klackar på REA. Det enda problemet är att de är en storlek för stora, eller för små. Man intalar sig själv att man kan få dem att funka, men någonstans inser man att storleken är helt fel. Även om man köper dem kommer man aldrig att använda dem.
Eller så kanske jag har fel. Kanske hade jag, om jag hade gett det en ärlig chans, kunnat vara lycklig med poetiske (men töntige) Fredrik, eller med trevlige (men främlingsfientlige) Pierre, eller med den snälla (för snälla) Andreas, eller med svärmorsdrömmen Victor? Kanske är det jag som är för kräsen.
Nej, för i helvete. I shouldn't have to settle with shit. Man ska fan inte nöja sig. Då lever jag fan hellre ensam tills jag snubblar över the real deal. Så får det bli.