till oändligheten och vidare
2009-06-13 @ 23:49:02
Det är gjort nu; 12 år i skolan avslutades i måndags, bara sådär. Ett språng ut på skolans innergård. Några få sekunder. Sedan var det klart. Färdigt. Jag förundras fortfarande över hur snabbt allt var över, inte bara de avgörande slutsekunderna, utan också hela min skoltid. Vad hände med den lilla flickan som log så fint på studentskylten som min pappa räckte över i glädjeyran på skolgården i måndags? Hon som inte ens hade börjat lekis än.
Är jag vuxen nu?
Jag röstade i söndags. Ett viktigt steg in i vuxenvärlden kan man ändå säga. Men enligt vissa ska man nog hålla sig från att slåss med sina syskon i kyrkan för att med stolthet kunna kalla sig vuxen.
"Jag behöver aldrig mer sätta mig i en skolbänk igen, om jag inte skulle vilja." Det är nog där jag drar min gräns för vuxen; när man är oberoende och fri. Ingen jävla Robert Krook, Staffan eller TP kan längre sätta mig på plats, säga åt mig vad jag ska göra, eller tjabba med mig. Jag kan skaffa mig ett jobb, en volontärplats i Indien eller passa barn i USA. Jag får sticka var fan jag vill.
Samtidigt skrämmer det mig utav bara helvete. Att lämna allt det här. Gamla sketna Växjö har faktiskt aldrig varit vackrare än nu. Det såg jag ikväll, på en promenad med Rufus på Norr (med risk för att bli våldtagen i ett skogsparti) när himlen sprack upp efter en hel dag med regn, rusk och mulet väder. Man vill lämna Växjö hela livet, men kan jag verkligen flytta härifrån? Här finns mina barndomsår, min mamma, min pappis, min vovve, min lillasyster, min andra halva, min finaste Johannes, mina kompisar, alla gamla minnen som bor i väggarna i alla lägenheter jag levt i, Växjösjön, alla blomdoftande, nervösa promenader med nya killar, osv. Hela mitt liv finns i den här stan. Och hur fan lämnar man sitt eget liv?
Jag får se vart det bär, helt enkelt. Jag vill inte vara rädd. Jag vill inte låta mig styras av rädsla och låta den begränsa mina val i livet. Jag tänker på att mina föräldrar i princip har bott i den här staden hela sina liv. Att min mamma lät sina språkkunskaper rinna ut i sanden och utbildade sig utanför sin intressesfär. Att min pappa kämpade för sitt verkligt stora intresse, att få måla, men nu jobbar med någonting som inte har ett skvatt med konstnärsyrket att göra. Att jag har fått lämna alla mina hem antingen på grund av skilsmässa, separationer eller ekonomiska svårigheter. Att alla de killar jag har träffat har visat sig vara antingen otillräckliga eller skithögar.
Även den betydelsen har Växjö för mig, och det har jag ingenting emot att lämna.