feed me with a kiss
2009-03-27 @ 12:43:51
Jag vet att den här bloggen innehåller ständiga uppdateringar om hur otroligt missnöjd jag är med att vara singel och att jag inte orkar med djungeln av killar, raggningsrepliker och dåliga utekvällar. Ingenting har ändrats på den fronten.
Jag är fortfarande utledd på att vakna på lördagen och inte ha en speciell person att fylla ut det tomma helgschemat med. Jag hatar att min mobil har gått i ide och strejkar för att den inte används tillräckligt mycket eller får några intressanta sms. Jag är trött på att behöva umgås med syrran och hennes pojkvän, se hur lyckliga de gör varandra och själv bara ha suddiga minnen av hur sådant känns. Jag orkar inte mer.
Men samtidigt är det skönt att slippa ha någon i tankarna som driver en till vansinne för att han inte vet vad han vill. Jag älskar att han har slutat smsa och att jag inte bryr mig ett dyft om han skulle få för sig att höra av sig. Och genom att se på kärlekskranka människor i min närhet så får jag en daglig påminnelse om att kärlek existerar, den finns alldeles runt hörnet och inom en snar framtid kommer säkert även jag att få ta del av den. Med dessa insikter kan jag stå ut med att vara ensam. Och medan jag njuter av min ensamhet lyssnar jag på sånger som ger mig sådan gåshud att de får mig att undra varför jag inte gifter mig med en singer-songwriter på studs och lever lycklig i alla mina dagar.
Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()
sårade
2009-03-20 @ 14:50:09
Jaha. Var det såhär det skulle sluta?
De människorna som kom i vår väg och sårade oss djupt, dessa outtröttliga monster till individer som lurade oss att tro att de kom med kärleksfulla sinnelag och inte ondeskefulla, har sköljt över oss likt en orkan. Kvar finns vi och kan inte riktigt förstå vad som hände. Allt gick så fort.
En av oss stretade emot in i det sista, försökte förbli opåverkad under de varma och tillmötesgående omständigheterna som trots allt rådde och inte falla ner i den kletiga smet som erbjöds. Hon visste ju att hon skulle fastna, precis som alla hade gjort före henne. Hon var klok, men lät sig ändå påverkas av oss andra som sa att det var för härligt för att gå miste om. Så hon föll, snabbt och skoningslöst föll hon, och när det senare skulle visa sig vara osmart gjort så var hon redan fast.
En annan var mer naiv, trodde godtroget att människor förtjänar en andra chans och tyckte sig kunna se när någon var uppriktig. Det slog tillbaka mot henne till slut. En dag fick hon det slaget i ansiktet på henne; all den tillit hon hade gett fick hon tillbaka tusenfalt i form av skit. Aldrig mer, sa hon och torkade frenetiskt bort det illaluktande smutsiga från sin kropp som brände in i huden. Skammen över att ha litat på någon vars sinne består av en tom rymd, där allt vackert inte fäster utan rinner rakt igenom, var så påtaglig att hon lovade sig själv att stänga ute människor med osynliga djävulshorn i pannan. Men hur gör man det när man inte kan se dem?
Den tredje av oss var kanske den som minst av allt förtjänade det öde som drabbade henne. Hennes brott var att ha älskat för mycket, alltför djupt och lite väl innerligt. För detta straffades hon inte bara en gång, utan flera. Hon kom tillbaka för att försöka igen, det var mer plågsamt att behöva lämna än det var att stanna kvar och leva med osäkerheten. Kärleken övervinner allt brukar man ju säga? Men nej, ingenting övervinner någon som har ett monster som vrålar inombords. Det kan man inte bota med kärlek. Man kan bara springa, springa så fort man kan därifrån innan man själv blir likadan.
Och så sitter vi här, vi tre, i lugnet efter stormen. Vi blåser på varandras sår, torkar bort spåren av skiten som monsterna lämnade och försöker hämta andan efter det krig vi nyss har utkämpat mot allt det onda.
Jag vill kunna säga att var och en av oss kommer att älska igen. Jag vill kunna lova att vi kommer att älska igen. Men jag vet ingenting säkert.
Det enda jag vet är att imorgon är en ny dag och vi kommer att ta oss igenom den tillsammans.