en liten tanke mellan svartsjuka-uppsats och studenten
2009-05-18 @ 21:54:35
Det slog mig nu. Helt plötsligt förstår jag mer än någonsin hur viktigt det är att i framtiden, (eller vad fan snackar jag om, "framtiden", snarare efter sommaren) se till att få göra det man tycker om. Jag har tänkt ett bra tag att det inte skulle göra nåt om jag inte kommer in på högskola till hösten, om jag inte får hjälpa djur som far illa (typ stänga ölands djurpark), om jag inte träffar världens bästa och snyggaste kille när jag är ute och reser/arbetar i världen. Jag får väl finna mig i det. Mitt liv har inte varit så jävla great hittills så vafan, what's another year? MEN. Det var innan jag fick ta emot dödsstöten rakt i bröstet; det absolut sista arbetet i skolan, den sista läxan, inlämningen, bördan.. osv.; psykologiarbetet om svartsjuka. Fyfan. Jag har aldrig plågats så mycket som jag gör just nu framför datorn och dokumentet som gapar tomt. Jag har aldrig tidigare i skolan känt en sådan hopplöshet inför att börja skriva en uppsats som nu. Och det har ingenting att göra med ämnet. Jag gillar ju psykologi, correction; tycker det kan vara intressant. Oftast. Men nu handlar det om något helt annat, något större. Det handlar om att detta är ungefär sammantaget det sextusende arbetet jag gör efter att ha avslutat grundskolan och snart också gymnasiet. Tänk att aldrig mer behöva skriva ett arbete om något ämne som man har noll lust att sätta sig in i. Inga fler buddhism-uppsatser eller difteri-arbeten. Från och med nu ska jag låta mina intressen styra allt jag tar för mig. (Och ja, jag inser att jag trots brist på intresse måste jobba på Trä & lister i sommar, och att jag blir tvungen att knega på Burger King i höst om det vill sig illa) Men jag ska fan se till att ta mig själv dit jag vill. Jag ska uppfylla mina drömmar.
Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()
energi
2009-05-09 @ 00:24:17
Jag är trött men orkar inte sova. Det måste vara det dummaste och mest motsägelsefulla man kan säga, men allt som oftast är det just så jag känner.
Jag har inte varit uppe särskilt länge idag. Steg väl upp strax efter 9 nångång, tvingade mig ur sängen för att jag skulle vara någorlunda trött ungefär NU. Men nej. Min kropp är uppe i varv och förbränner energi från någon okänd energikälla. Inte kan jag väl ha några lager kvar med ork efter den här dagen då jag ägnat mig åt städning av hela huset, efter tiden hittills under det här året som har varit ett jävla hattande fram o tillbaka mellan killar och förhoppningar, eller efter att den senaste tiden ha begrundat mina framtidsutsikter och sett det bottenlösa hålet i min plånbok? Var får jag min energi ifrån?
Ja säg det. Min hjärna, mitt sinne, mitt inre är helt slut. Orkar inte med tanken på att fortsätta leta efter kärlek, på att ta studenten och skapa sig en framtid. Orkar absolut ingenting. Men min kropp, den fortsätter att vandra framåt. Även om mina energilager har det knapert så bär mina ben mig. Det är där energin finns; instinkten att man måste fortsätta framåt utan att se bakåt. Min hjärna har bara inte lärt sig det än.
Jag är trött. Jag är så gruvligt trött på allt och vill helst somna ifrån alla problem och funderingar. Men jag kan inte. Min kropp hindrar mig och vill inte låta mig sluta ögonen och slappna av. Det är ju nu det gäller; stanna inte upp! Det är nu jag ska börja se vart mina ben kan ta mig.