I'm not lost, I'm not lost - just undiscovered
2009-11-23 @ 00:40:12
Har en ihålig, genomträngande smärta i magen. Mat gör ingen nytta. Det kvittar hur jag än vrider och vänder på mig. Fosterställning är inte ens ett alternativ. "Bakis" har fått en helt ny innebörd.
Men det här är vad man får efter att ha festat på tom mage. Gårdagkvällen var, utan tvekan, den bästa på länge och något en stor del av mig behövde. Hur kul som helst. Ändå finner jag mig sittandes där, på efterfest klockan fyra, och är konfunderad. Orden "Everyone wants to be found" är skrivna på väggen längs med de trånga kvadratmetrarna. Sju kärlekstörstande, hungrande, killar och tjejer sitter runt mig och varvar Lars Winnerbäcks melankoli med någon catchy rockdänga som bara en utav oss kan texten till.
Jag vet inte den exakta bakgrundshistorien hos var och en. Någon har precis, olyckligen, kommit ur det bästa förhållandet han haft och en annan har, olyckligen, aldrig fått känna på the real deal. Men alla sitter vi där och vill samma sak. Alla har vi en påträngande önskan om att slippa behöva gå hem ensamma denna kväll och alla erinrar vi den lilla, men oerhört starka längtan efter att få ha någon som sedan stannar hos oss, även när det har börjat ljusna.
Men klockan tickar. Väntar som vanligt inte på någon. Särskilt inte på sju ensamma själar.
Efter att ha begrundat alternativen i den lilla studentkvarten är jag inte den enda tjejen som ger upp och beger sig hem i den dunkla och disiga novembermorgonen. Vid en korsning vinkar jag hejdå till mitt cyklande sällskap som viker av åt ett annat håll, och samma minut som jag och Halmstad blir ensamma fylls jag av en sådan sorg som jag vet inte är nyttig. Men det finns, och jag kan inte ignorera den. Kanske är det den, eller möjligtvis den där sista fatala drinken, som får mig att vilja öppna munnen och brista ut i sång. Känner plötsligt att jag måste få ur mig all min alkoholdränkta sentimentalitet och både ögonblicket och min nuvarande livsposition kräver James Morrisons tungsinta men hoppfulla lyrik.
Konsertkvällen, skratten och alkoholen har dock tagit ut sin rätt på min röst. Istället för skönsång kommer ett väsande ljud ur mig. En liten antydan till ton, men inte mycket mer än så.
Jag tar Slottsjordsvägen hem. Inte en människa är i sikte. I symfoni med det avlägsna fågelkvittret på min avsevärt långsamma cykeltur trampar jag gatan fram och viskar;
Sometimes I feel so full of love it just comes spilling out
It's uncomfortable to see
I give it away so easily
But if I had someone I would do anything
I'd never, never, never let you feel alone
I won't leave you on your own
But who am I to dream?
Dreams are for fools, they let you down...
And I know that it's a wonderful world but I can't feel it right now
Well I thought that I was doing well but I just want to cry now
Well I know that it's a wonderful world from the sky down to the sea
But I can only see it when you're here, here with me
Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()
en fot framför den andra
2009-11-19 @ 00:06:35
Det har nu gått så långt att jag letar efter tecken. Med en intensitet som bara år av svek kan uppbringa har jag gett mig ut på en skallgång. Något har gått förlorat. Något har blivit vilselett. Något kom bort under de där stormiga nätterna då allt var oklart.
Nu letar jag frenetiskt efter spår av det. Hittar det lite här och var, men inget markant eller av värde. Inget som gör att jag kan avbryta sökandet. Bara små ledtrådar, knappt synliga indikatorer på att det finns därute, någonstans. Men om jag letar tillräckligt länge och har nog med tålamod, så finner jag det snart; hoppet. Hopp om att livet tar en vändning snart. Att vandringen som fram tills nu har varit slitsam kan visa sig leda till något. Till någon.
Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()
och jag hoppas att du har ont.
2009-11-10 @ 23:42:17
Jag vet inte om jag mår bra. Jag vet ärligt talat inte hur jag mår.
Men du mår säkert bra. Jag är nästan övertygad om det. Antagligen har du ett evigt mantra och en film som spelas på replay i ditt huvud. Den säger att du inte har gjort något fel; att ingen blev lämnad och att ingen blev sårad, och att du är oskyldig även om någon skulle hävda motsatsen.
Du mår troligtvis bra. Kanske är du till och med lycklig.
Men jag hoppas att två månader känns någonstans hos dig också. Som det gör hos mig. Jag hoppas att du inte kan tränga undan minnet av mig, hur hårt och hur många gånger du än upprepar din egen sanning och försöker att övertyga dig själv. Jag hoppas att du har dåligt samvete gentemot vem det än är du nu har gett ditt hjärta till.
Jag hoppas att du lever med en gnagande oro varje dag; att du ständigt är ängslig över att du och jag riskerar att springa in i varandra närsomhelst. Varsomhelst.
Jag hoppas att min avlägsna närvaro äter upp dig inifrån.
Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()
00.47
2009-11-04 @ 00:47:17
Vinden tjuter i natten utanför. Är det så smärta låter?
Den sliter i mina fönsterkarmar, drar lika hårt i takplattorna som om dess högsta önskan vore att få ta sig in hit och slita upp mig och min tillvaro från grunden. Allt jag har byggt upp skulle sugas ut i det svarta mörkret.
Det blåser upp till storm i natt. Jag låtsas inte höra. Kan inte somna annars.
Och när jag under tystnad lägger mig till rätta i den stabila tryggheten som är min säng, så undrar jag om jag någonsin kommer att vara stark nog att ge mig ut dit; till världen vars orkaner har fått mig på knä och utan nåd slungat in mig ett hörn.
Vinden ger ifrån sig ett outhärdligt skri för att sedan lugna ner sig och långsamt tystna. Det låter det som att det onda är borta nu. Att allt är bra. Att inga takplattor behövde ryka.
Och jag tänker, att om jag skriker tillräckligt högt och med all kraft jag förmår, kommer smärtan kanske att försvinna?
Eller är det kanske så enkelt som att man måste lära sig att kunna sova under stormnätter.
Kanske upphör det aldrig att blåsa i Orkanernas land.