en lång dags färd mot natt
2009-10-31 @ 18:13:30
Du var en resa mot ingenstans.
Det kändes som att vi var påväg, men det var bara min värld som hade satts i gungning. Ditt hjärta rusade, som hos någon som älskar. Men det var joggingturen, inte jag, som fick det att slå.
Det såg ut som att vi rörde oss framåt.
I själva verket stod vi stilla.
I själva verket vandrade vi baklänges.
Nu är våra ögonblick inte ens minnen. De är oförverkligade önskningar. Har aldrig hänt.
Vi råkas någon gång ibland, när jag minst anar det dyker du plötsligt upp, men inga ord finns till för människor som oss; som har känt varandras innersta djup men sedan vänt om.
Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()
drömde jag allt?
2009-10-29 @ 23:49:59
Känns lite dumt såhär i efterhand, alltihop. Allt jag hade gått och inbillat mig. Som att drömma med öppna ögon. Kanske ville jag så gärna tro, ville så gärna se. Ville höra allt han inte sa. Sköt undan bevis som inte uppfyllde min rosaskimrande fantasi; den jag så innerligt ville göra verklig.
Vad återstår? Två månader av frågor har lagts på hög och fyllt varenda vrå av mig. Det finns ingen plats kvar. Dags att börja rensa ut det som värker mest. Jag ska slänga bort vetskapen om att jag inte är odödlig, ska kassera det hopp jag investerade, lasta av den otroliga bördan hos minnet av att bli bortvald.
Men ändå; en hänsynslös insikt. Om en hand mot en hand, två läppar som möts, uppriktiga ögon och varma ord inte är samma beröring, samma kyss, samma blick eller har samma innebörd för honom som för mig... vad är då verkligt? Vad är sant?
Den insikten slår undan fötterna på mig.
Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()
jag är Ingen och du är Någon som lämnar
2009-10-27 @ 17:03:11
Nej men det är ju klart. Jag är ingen du behöver. En parantes i boken om ditt liv, en opassande hostning som kvävdes och en snubbling, ett misstag, som fick dig på fötter igen.
Såklart. Vad med mig kunde ha gjort något som helst avtryck hos dig?
Du har ju bara känt mig i två månader. Knappt någon tid alls. Vi gick ut på promenad några gånger. Såg en och en annan film tillsammans. Och visst sov vi ihop också? Ja just det. Vad lustigt. Hade nästan glömt bort det. För ett par veckor sen va? Nej visst ja, det var för fem dagar sen.
Men såklart är du fri att gå när du vill. Det blir ju så när man undviker att bestämma vad man vill och definiera vad man har ihop. Bara en sista sak innan du går vidare till nästa och låtsas att allting var på lika villkor och att vi är överrens och att världen är svart och vit;
Jag vill att du ska veta att jag trodde du att du var bättre än så. Att du var annorlunda. Att du inte lekte med andras hjärtan.
Men, jag hade fel.
Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()
is there more?
2009-10-25 @ 23:16:59
Do you ever think when you're all alone
of all that we could be, where this thing could go?
Or am I just crazy?
Do you catch your breath when I look at you?
Are you holding back like the way I do?
Do you ever think when you're all alone
of all that we could be?
Has it ever crossed your mind?
Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()
om du kunde förstå
2009-10-22 @ 18:37:37
Jag tänker på hur allting kunde ha varit.
Om du hade sagt vad du menar.
Om jag vore hundra gånger modigare.
Om du någon gång skulle stjäla en kyss utan att jag först bad dig.
Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()
I am yours - if you are mine
2009-10-19 @ 00:03:55
Klockan närmar sig midnatt. Utanför mitt fönster börjar temperaturen krypa neråt och hela gatan verkar ha gått och lagt sig. Antingen är det alla andra som är tråkiga och medelåldern som är minst sextio år i mitt område, eller så är det jag som borde inse att det är söndagkväll; att det är nu man ska sova, inte stanna uppe och lyssna på melankoliska och eftertänksamma låtar. Borde antagligen göra som det gamla strävsamma paret i våningen under. Borde antagligen finna mig i att tiden inte stannar för min skull, att kvällen inte blir bättre än såhär, och gå och lägga mig efter Aktuellt. Lite sent för det nu. Det är försent för det mesta. Och imorgon är en ny vecka; imorgonkväll kommer att komma fortare än jag önskar, och helt plötsligt kommer jag att sitta framför my Almost Lover och ha tunghäfta.
Helvete.
Om tiden bara kunde stå stilla bara för en liten stund? Såhär på natten är det ändå ingen som märker något. Jag behöver några minuter bara. Måste hämta andan. Samla kraft.
Stanna världen en stund. Snälla.
Och jag tänker, att om du lovar att svara så frågar jag. Om du lovar att inte springa din väg så kan jag ta mod till mig och sträcka ut handen.
Men jag måste i vilket fall som helst. That's the kicker. Du kan låta mig och min fråga förbli obesvarade och leave me hanging. Du kan gå när du vill.
Och då kommer jag att vara Hon-som-trodde-för-mycket-om-något-som-inte-fanns.
Vill inte, vill inte, vill inte.
Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()
see through you
2009-10-14 @ 10:45:39
Det gör mig galen att inte veta säkert. Kan du se hur orkaner härjar inom mig eller hur min blick dröjer sig kvar hos dig för att kunna läsa av vad du vill? Om du vill överhuvudtaget.
Jag borde dra mig ur nu. Det börjar bli ohälsosamt och farligt att vara här. Och då har jag inte ens fått något svar av dig än. När det väl kommer så kanske det inte alls är vad jag hoppades på att få höra, och jag vet inte om jag klarar av det.
Om det skulle vara så att vi två är en olyckshändelse, en slump som inte var menad att byggas vidare på, varför vill du då träffa mig? Varför svarar du på mina sms, varför visar du låtar för mig som du tycker extra mycket om, varför har du behovet av att berätta om din valbara kurs som krånglar, varför försöker du hinta om att vi ska äta middag någon dag ihop?
Varför rodnar dina kinder som mina när vi står i din hall och ska säga hejdå?
Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()
admit that the waters around you have grown
2009-10-07 @ 23:06:01
Jag kräver inte mycket. Har inte bett om något som är omöjligt att genomföra. Har jag sagt att du ska bevisa något med storskaliga manér; deklarera att du vill vara med mig med hjälp av ett flygplan och en banderoll, eller en publikfylld idrottshall och en storbildsskärm? Nej, det har jag inte.
Jag vill bara att du ska erkänna att du har fastnat; att du inte kan få mig ur huvudet hur mycket du än försöker. Det räcker med att du nickar till svar. Visst tappade du nästan andan när vi oväntat stötte på varandra, och visst kämpade du med att formulera vettiga meningar medan det enda du kunde fokusera på var hur dina ben skakade och hur mina ögon brände mot din hud?
Stå för att du tänker på mig. Stå för att du får mig att tänka på dig. Stå för att du kommer hem till mig, att vi tycker om att prata med varandra och att vi delar mer än bara kyssar.
Erkänn mig och min existens.
Jag är värd mer än att vara någon man gömmer.
Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()
am I repeating myself?
2009-10-05 @ 23:56:39
Det finns inget värre än att inse att man är en repris på sig själv. Allt man tidigare har gjort, alla misstag och svek som satte så djupa spår att man lovade sig själv att aldrig gå i fällan igen, händer likt förbannat när det värsta har läkt. Nu är jag igång igen.
Läste igenom ett dokument som jag skrev för ett år sedan. Det var både en bearbetning som jag var i desperat behov av, men även en självbevarelsegrej; i och med att jag skrev ner vad Asshole no. 1 gjorde, sa och inte sa så hindrade jag mig själv från att förlåta honom. Det lyckades, för jag har fortfarande inte förlåtit.
Men glömma, det gör jag tydligen. För jag har inga som helst problem med att utsätta mig för samma fara igen, om än i en annan stad, med en annan kille, två år senare.
Här är jag; blottad och sårbar, i en situation långt ifrån önskvärd. Det finns en chans att allt går vägen. Men det finns även en risk att jag får se mig bortvald, utsorterad, nekad. Det innebär också att jag har blivit grundlurad under en månad. Att jag bara var en sko som prövades och som inte riktigt passade, men som fick tjäna som skodon ett litet tag ändå, för att priset var för bra för att tacka nej till.
Är rädd att jag snart kommer att vara tvungen att skriva ytterligare ett 25 sidor långt dokument. Om jag fortsätter såhär kommer min självbiografi vara klar när jag är 23 år gammal.
Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()
kanske
2009-10-03 @ 16:43:02
Kanske tycker jag om dig mer än jag trodde; kanske är gårdagens tysta men stormiga känslokaskader inom mig ett bevis på det. Kanske borde jag säga det till dig. Säga att det inte är okej att det möjligen, eventuellt, fortfarande finns "en annan". Kanske tycker jag om dig så mycket att det samtalet måste äga rum snart.
Men, kanske är det exakt så jag vill känna. Kanske är ensamheten för tung att bära på nu, vilket gjorde att jag hakade upp mig till att börja med - på första bästa underbaring som vandrade förbi.
Kanske har sociologiteoretikern Simmel rätt; kanske värderar människan saker utifrån avstånd. Du är oändligt långt bort och onårbar. Du svarar på sms, men likt förbannat sitter jag här ensam. - Ju svårare det är att få dig desto underbarare blir du.
Kanske ska jag sluta tänka. Vänta tills nästa gång du är här hos mig och känna efter på djupet. Strunta i mina egna referensramar, tidigare erfarenheter och döda gubbar. Bara invänta vad som händer; om det är så att något för länge sedan glömt tänds långt inne när du ser på mig.
Kanske.