god morgon
2009-09-29 @ 12:34:32
Dagen börjar någorlunda halvtaskigt. Får visserligen sova ut, min rygg är fortfarande mjuk och nöjd efter gårdagkvällens massage och solens strålar når mig genom mitt takfönster.
Men jag har ingenting att göra. Ingen skola idag. Inget speciellt sms möter mina trötta ögon när jag sätter på mobilen. Känner mig tom.
Samtidigt finns det mycket jag skulle kunna ta mig för denna dag.
Funderar på om jag ska gå till Tylösand. Lär ioförsig ta mig hela eftermiddagen, och jag får antagligen ta bussen tillbaka på grund av värkande fötter och tidsbrist. Men ändå. Behöver lufta tankarna. Och om jag ska få plats med sociologi i mitt huvud så finns det en viss person som jag måste rensa ut därifrån. Eller kanske inte rensa, men sortera ut. Det har blivit för mycket nu på sistone. Har börjat glömma bort mig själv, varför jag är här, till förmån för honom och hans avsikter.
Nej. Nu ska jag rycka upp mig. Ut och gå ett par kilometer.
Och ikväll ska jag fylla mitt hjärta med efterlängtad körsång.
Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()
confessions of a drama queen
2009-09-22 @ 22:50:40
En vikt lyftes från mina axlar. Hade aldrig kunnat föreställa mig lättnaden jag nu känner. Du är tillbaka, men du var aldrig borta. Du menade ingenting med orden du inte sa. Jag trodde att du var färdig med mig. Men du har precis börjat. Jag trodde att jag skulle behöva glömma bort dig, men helt plötsligt befinner jag mig i dina armar igen och du är varmare än någonsin.
Men det som fortfarande skrämmer mig, ännu mer än tidigare, är känslan jag fick när du försvann. Jag har aldrig känt mig så ensam som jag gjorde då.
Vill inte behöva dig. Vill inte bli beroende. Vill inte fastna. Eller ja.. iallafall inte på egen hand. Men du, om vi skulle göra det tillsammans? Behöva varandra, blir beroende av varandra och fastna hos varandra.
Låter inte det härligt?
Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()
manus till eventuellt utfall av historien
2009-09-19 @ 00:52:04
Det är okej. Jag lovar, det är lugnt. Vem lovade någon någonting? Nej, precis. Jag hörde inga löften uttalas, såg inga band knytas. Inga officiella uttalanden, såvitt jag vet.
Du kan sova gott om natten. Jag mår bra. Du har min fulla tillåtelse att sticka. Jag ska inte stå i vägen för din mamma-pappa-barn-lek när det enda jag kan erbjuda är katt och råtta. Hälsa den lyckligt lottade från mig; den dåliga förloraren.
Säg hejdå nu. Det är lika bra, eller hur? Dra inte ut på det om du ändå tänker låta allting rinna ut i sanden. Jag har varit med förr, vet du. Tro mig. Det är bättre att bara klippa bandet. Snatch. Färdigt. Kan gå vidare nu.
Jag vet att allt kommer att bli bra. Kom inte med en massa klyschor nu. Jag vet att det är du och inte jag. Tro fan att det är det. Jag har inte varit annat än underbar från start till mål. Vem tackar nej till något sånt? Du, tydligen. Känns lite dumt nu va? Ja, men gå då. Stick. Lämna mig här, så kan jag försöka glömma att det någonsin hände. Att jag hoppades. Att jag tillät mig själv att tro att det kanske skulle bli bra den här gången.
Gå. Men titta gärna tillbaka på mig. Vänd dig om och betrakta det du kunde ha fått.
Just det. Exakt.
Hejdå.
Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()
...
2009-09-14 @ 23:05:00
Du? Jag vet att du är kille och så. Jag är medveten om det. Jag vet vad som förväntas av dig. Din röst är mörk och vill höras mest av alla, dina axlar är breda och din famn ännu större. Jag är medveten om att du inte är som jag, med en kropp fattig på testosteron och styrka, en ljus och klen röst och små armar som inte når runt dig. Till skillnad från mig behöver du inte skrika för att höras. Du slåss och du krigar och du får vad du vill ha.
Men du? Kan du försöka förstå ändå?
Jag kanske inte står vid frontlinjen, jag kanske inte syns och jag kanske inte är världens starkaste. Men jag viskar till dig nu, när jag ligger i dina kraftfulla armar och är så nära dig att jag förlorar fotfästet och glömmer bort vem jag är, att om jag vore stark nog skulle jag bära dig. Om jag kunde så skulle jag ge dig hela världen.
Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()
ingen vet vart vi vandrar
2009-09-13 @ 23:22:42
Dålig timing. Dålig, dålig timing. Fel tidpunkt och fel tillfälle.
Men ändå..
..så underbart.
Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()
moving on?
2009-09-12 @ 01:29:47
Och så var man tillbaks igen. Jag identifierar känslan jag nu har inombords som den känsla jag hade konstant i ett och ett halvt år när Skithög numero uno var som mest närvarande (eller frånvarande) hos mig; Jag är, mer än någonsin, villig att stänga dörren till honom för att öppna en annan, men samtidigt ännu mer benägen att hålla kvar den lite på glänt, bara utifall att han skulle ångra sig och inse att jag är underbar och för unik för att släppa taget om.
Så, av tidigare erfarenheter, borde jag ha lärt mig att man inte ska haka upp sig, inte fastna i gamla hjulspår. Det leder, såklart, ingenstans. Men fan, det är ju vad jag gör bäst; jag ältar. Och nu känns det oundvikligt att älta honom.
Ska ut imorgonkväll, och fan vad jag ska ha roligt tillsammans med tjejerna. Men helvete, vad jag kommer att vilja ringa honom. Och herregud vad hårt jag kommer att vara tvungen att hålla i mitt lössläppta hjärta så att det inte faller för honom.
Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()
efter en tankeskingrande joggingtur;
2009-09-08 @ 23:09:57
Jag frågar mig själv vilka kriterierna är. Det är ändå jag som väljer. I slutändan kan jag säga ja eller nej, bekräfta eller neka.
Men jag kan inte komma ihåg vad jag nyss så frenetiskt och ihärdigt letade efter. Minns inte alls vad idealet var, vilken bild jag hade av hur han skulle se ut, eller om jag ens hade någon klar tanke om det.
Jag vet bara att det har aldrig någonsin har känts såhär självklart. Kanske säger det mer om mitt förflutna än vad det gör om nuet. Men ändå. Naturligt. Som att det bara var en tidsfråga när det skulle hända. Inte om. När.
Och nu händer det.
Låt mig få behålla den här känslan.
Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()
från en tanke till en annan
2009-09-08 @ 13:29:33
Det finns inte så mycket att säga. Mer än; Hej. Välkommen. Snälla, bryt upp mina rutiner. Skaka om min värld och min själ och ryck loss mig från mina grundvalar. Visa mig världen. Lär mig att visa mig sårbar fastän farorna hägrar. Och fastän allt kan ta slut på en sekund - lär mig att våga.
Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()
can't believe that I'm back here again..
2009-09-01 @ 22:16:40
Backa bandet.
Vet egentligen inte riktigt hur jag orkar börja om hela tiden. Det känns som att det är allt jag gör, allt jag någonsin har gjort.
Varför kan det inte klaffa någon gång? Framförallt nu, när stora delar av min vardag består av att bo ensam och att skaffa vänner. En hållplats av trygghet, ett litet hål mitt i allt där jag får chans att andas, hade suttit väldigt fint just nu.
Imorgon är det kårpub på kvällen, och förutom att ha askul ska jag vara på offensiven. Då ska det raggas. Imorgon ska jag ta ett steg framåt, inte bakåt.