släpp in solen
2010-12-29 @ 23:59:17
Solen skiner när jag och bussen anländer till staden vid havet. Med tår som blir till is i mina tunna kängor tränger jag mig igenom mellandagsreamyllret för att möta vännen som väntar på fiket med de goda morotskakorna. Tillsammans pratar vi om julen som kom och gick. Och om det nya året som inte finns än men som redan känns så påträngande och stort och avgörande och läskigt.
Det är de sista dagarna på mitt tjugonde år och jag vill stanna här. På den här sidan av året. Jag vet liksom inte riktigt om jag är redo att lämna 2010 bakom mig. Känns inte som att jag är färdig med 2010. Det är inte färdiglevt.
Men i och för sig. Våren och sommaren väntar på andra sidan. Och så länge jag stannar fastnaglad här kommer jag såklart inte heller att kunna röra mig framåt, mot ljuset.
Och så får man inte glömma vad Håkan sjunger.
Att allt det bästa inte har hänt än.
Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()
hundra år senare
2010-12-19 @ 00:06:31
Det snöar ikväll. All denna snö, som aldrig verkar sluta falla, lägger sig i drivor. Förbannade snö, den saktar ner min promenad hem. Jag lunkar långsamt i Kom-och-våldta-mig-takt längs Halmstads tomma vita gator.
Hemma igen. Och jag kan inte slå ifrån mig känslan jag har. Typ, vilsen. Borttappad. Men känslan är så abstrakt. Så okonkret. Jag vet inte vad den beror på eller varför den finns där. Kan knappt ens förnimma den. Endast med stor ansträngning, om jag känner efter riktigt hårt. Men den finns där.
Jag tänker på allt jag har gjort under dagen. Hur mycket fint jag har fyllt den med. Gick upp tidigt, jobbade i fyra timmar, lyssnade på julkonsert i kyrkan med vänner och åt tacos och myste med dem resten av kvällen.
Och jag förstår inte varför jag inte kan låta det vara nog. Varför det inte räcker. Varför jag inte vill skiljas ifrån dem när timmen blivit sen och sedan behöva vandra hem ensam i den vita natten.
Jag ringer syster. Vill egentligen inte ge henne dåligt samvete för att hon inte kan ge mig sin fulla uppmärksamhet fjorton mil bort i en lägenhet uppvärmd av kärlek, men det händer nog ändå och det är inte alls meningen. Vill bara ha hjälp att sätta ord på vad jag känner. Att hon ska berätta för mig, rakt ut, utan rumsrena formuleringar eller ord som är sugar-coated, vad jag själv inte vågar tänka på. Det vill säga, att det var ett stort misstag att låta honom komma hit och hålla om mig. Efter allt som hänt. När jag känner så mycket för honom. För mycket. När jag inte vet vad han vill. När han inte vet vad jag vill. När han inte fattar hur mycket han betyder.
Men misstaget hände och han var här och sa en massa saker och omfamnade alla mina tveksamheter och hela min sorgsna sommar.
Och nu hör han inte av sig. Och jag hör inte av mig, för att han inte hör av sig.
Och jag vägrar förstå att den där jobbiga tunga känslan jag har beror på honom och allt han väljer att göra och inte göra.
Vi kommer inte att ses på sjukt lång tid nu, typ hundra år. Han sa så, i somras, när vi sågs sista gången. Jag log mot honom då, för jag trodde att jag skulle få träffa honom igen två veckor senare.
Men hundra år passerade. Hundra år och säkert femtioelva dagar. Och så stod han plötsligt här igen, i snötäckta december, precis när jag trodde att allting var slut för alltid. Och under en enda kväll slungades vi bakåt i tiden. Till de ständiga funderingarnas, missförståndens och förvirringens tidsålder. Till epoken där han, hjärtekrossaren, och jag, flickan med hjärtat i sin utsträckta hand, förstör för oss själva gång på gång.
Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()
jaja det är lugnt, jag bara hostar blod
2010-12-12 @ 22:45:10
Och så möts vi igen och inget gammalt groll eller gråtna tårar får plats mellan honom och mig där vi står i baren på en klubb i december med öl och vin i oss och lägger ut vår historia på bardisken och han erkänner dess existens och att vi faktiskt byggde upp en massa, att det höll på att bli vi, innan han fegade ur och nu ber han om förlåtelse men jag förlät för längesen och vi kramar varandra och skrattar som vi alltid brukade göra och vi tänker inte på allt som blivit fel eller att det som händer ikväll kanske inte kommer att betyda något imorgon utan vi finns bara i stunden och reflekterar inte ens över att man kanske inte borde blotta sig och försäga sig och nämna för varandra hur mycket den andre betydde och att man trots all tid som passerat aldrig riktigt har kunnat glömma.
Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()
prio ett
2010-12-08 @ 22:55:27
Idag trillade jag omkull när jag gick hem. Skrapade upp knät, det började till och med blöda, jo jag lovar, I can show you the scar. Men i alla fall, jag snubblade och föll och det gjorde riktigt ont. Och jag minns när jag var yngre och samma sak hände. Då ramlade hela världen och slogs i bitar i samma ögonblick som jag själv föll till marken. Och så började jag alltid att gråta, som att det skulle hjälpa mig att må bättre. Men då tyckte jag ju bara ännu mer synd om mig själv och det gjorde ännu mer ont.
Och jag vet inte när jag växte upp och blev vuxen, men idag när jag halkade på isen och landade på mitt stackars knä så tänkte jag inte ens på smärtan och inga tårar brände bakom ögonlocken. Det enda jag oroade mig för var hur det hade gått för cheesedipen i glasburken som låg i matkassen jag bar på. Herregud.
Men den klarade sig.
Vi mår bra nu båda två.
Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()
december
2010-12-06 @ 22:21:18
Jag älskar hur tomt mitt huvud är på jobbet, i kassan på Max. Helt utrensat från alla djupare tankar om dagen, veckan, livet, bekymmer. Nästan-kärlekar.
Istället fokuserar jag på uppgiften jag har framför mig, att betjäna en gäst eller sänka lökringar i fritösen. Fint så.
När jobbpasset är slut kommer dock verkligheten igen. Då får jag ett fegt, skriftligt Ingenting alls till min mobil som säger Julskyltning! eller Pussa mig? och jag tvingas att sucka djupt över avsändarens barnslighet och egoism. Och istället för att svara honom skriker jag Vad fan tänker du med och Jag är inte din smsa-nonsens-till-person in i min tysta vägg och konstaterar att han inte tänker överhuvudtaget. Och om en tanke någon gång råkar kopplas ihop i hans lilla ärthjärna så gäller den honom och hans eget välbefinnande. Han, och alla andra Assholes, har aldrig haft genuin omtanke för någon annan än dem själva. Och liksom alla andra Assholes (typ 85% av männen på jorden) så älskar han sig själv högre än vad han någonsin kommer att kunna älska någon annan människa och han kommer att sluta ensam och tro att han undkom kärlekens plågor och svek. När han i själva verket gick miste om allt. Allt det vackra. Ett helt liv.
Nu vet du allt om ingenting, din jävla sopa. Som Håkan sjunger.
Och man kan inte skicka ett litet ord till mig, med sms, mänsklighetens ytligaste kommunikationsverktyg, strunta i att skriva en hel mening, och förvänta sig att jag ska svara. Nej förlåt; HAN, som fått mig att gråta och skrika livet ur mig, kan inte skriva ett obetydligt sms-ord och förvänta sig att jag ska svara.
Det funkar inte så.
Och jag har klippt av mitt hår idag. Mitt långa blonda hår som har funnits lika länge som han och jag och en massa andra sorgliga dagar. Nu är det borta. Det ligger i en sophink på frisörsalongen på Brogatan 13.
Förstår inte varför jag nojjat så över att klippa mig. Varför jag och min syster och alla andra gått runt och varit så rädda för att ta steget. Håret växer ju ut igen. Faktum är att det är en av få saker man kan vara riktigt säker på i livet, att oavsett hur kort man klipper sig så kan det alltid bli som förut igen. Till skillnad från chanser som bara existerar en gång eller sår i hjärtat som vissa personer lämnat och som aldrig riktigt kommer att läka.
Håret växer ut igen.
Så varför är vi så rädda?