akademisk störning
2010-01-22 @ 23:54:41
Nu står det klart, åh herregud, det är verkligen sant.
Jag har blivit galen.
Min utbildning, kombinerat med för mycket tid till att tänka, har drivit mig till vansinne. Inför kursstart i höstas sa vår förste föreläsare till oss att vi aldrig skulle se världen på samma sätt någonsin mer.
Han fick fan rätt. Jag ifrågasätter allt som händer. Hela tiden.
"Vi spelar olika roller i olika sociala sammanhang. Verkligheten är som en teaterpjäs, som vi tillsammans med andra människor sätter upp; följer spelregler och manus".
Okej, så vi är alltså olika personer i olika situationer. Hur mycket av rollerna som vi spelar är då en ständig del av oss själva? Har vi någon slags personlighet som inte är relativ och ändras beroende på personerna runt omkring? Vem är jag när ingen ser på?
"Socialt kön. Genus. Feministisk historia."
Är vi alla hopplöst fängslade i samhällets utstakade mönster? Är jag en bitterfitta som inte helhjärtat tror på kärleken? Att den är skapad av samhället, en norm, och inte nödvändigtvis en given känsla inuti oss? Är jag en mood killer som seriöst ifrågasätter människans möjlighet till monogami?
Produktionssamhälle. Konsumtionssamhälle. Kapitalism.
Usch, jag blir så trött. Jag kan inte kolla på tv. Reklamen, tv-programmen och tv-personligheterna förmedlar en bild av den lyckliga människan. De lär oss hur vi ska vara och vad vi ska göra. Konsumera. Köp och finn evig lycka. Var snygg. Arbete i sig har inget värde, bara vad man kan köpa för pengarna man tjänar.
Fan, jag är en röra. Vad kan det komma för gott ur att jag tycker mig ha genomskådat samhällets trådar som håller i oss marionettdockor? Insikten fuckar bara upp mitt huvud och gör mig om möjligt ännu mer cynisk än tidigare.
Det borde ha stått någon typ av varningstext i programbeskrivningen på Högskolans hemsida.
"Sociologi är mycket beroendeframkallande. Börja inte läsa sociologi."
"Sociologi skadar allvarligt dig själv och personer i din omgivning"
Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()
mellanmjölksvardag
2010-01-10 @ 23:36:15
Sitter ensam igen. Mitt tillfälliga syskonbesök har tagit bussen hem. Runt hörnet väntar terminslutet, men vilket terminsslut sen; en inlämning, två inlämningar och hej jag lär dö på kuppen. Orkar inte ta mig igenom det ensam.
Och min sociologiska hjärna undrar;
Kan detta vara meningen med livet? Att vi alla ska försöka hitta oss själva, uppfylla oss själva och samtidigt sakna ihjäl oss efter varandra - de som egentligen betyder allt?
Samhället är individualistiskt. "Inget land har lika många singelhushåll som Sverige". Och jag skänker en tanke till alla dem som sitter och småfryser med någon tråkig repris på tv i sina tysta lägenheter och längtar. Längtar efter något de lämnade bakom sig, några de flyttade ifrån, för att det är meningen att man ska ge sig ut i världen, få ett välbetalt jobb man älskar och träffa nya och åter nya människor (helst hela tiden) och sen själv bilda familj som man i slutändan måste skiljas ifrån.
Är det såhär det ska vara? Är det såhär det ska kännas?
Som att någonting inuti går sönder.
Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()
ingen rubrik i världen passar in här
2010-01-03 @ 00:43:35
Efter nyårsfirande i Jönköping är jag hemma. Att lämna syster bakom mig bildade hårda knutar i halsen på mig. "Hemma" igen. Men jag känner mig längre bort än någonsin. Och i min kylslagna lägenhet ringde jag mamma och behövde få bekräftelse på att jag inte är galen som bryter ihop nu - att vi alla är mitt inne i januarideppen efter att ha älskat varje sekund av familjestunderna under julen. Jag vet att det är så. Men jag grät ändå i telefonen. Vet inte om mamma hörde hur jag försökte kväva snyftningarna precis som jag har kvävt och tryckt undan min längtan under hela november och december. Nu flöt allting ut och blev en eländig sörja till bikt som hon fick ta hand om åt mig.
Jag vet.
Alla mår dåligt nu.
Alla längtar till våren.
Men. Jag lever nästan-liv. Jag är monoton och går på automatik tills jag träffar mina älskade igen.
Har inte alltid känt såhär. Det har helt enkelt blivit för mycket nu. Nu, när till och med Halmstad fryser till is och alla flyr inomhus och bara kommer ut när tentor, tentor och åter tentor ska lämnas in. Nu, när jag tvingas säga hejdå till familjen för säsongen och återuppta studierna. Nu känns allting svårare.
Och det enda jag är riktigt säker på är vad jag saknar i mitt liv. Det jag har saknat så länge nu. Jag ska förklara;
Jag vet att syster lämnade mig på stationen med tungt hjärta. Jag vet att hon sa hejdå och promenerade ut i vintermörkret och tänkte på helgen som varit, fram tills hon kom halvvägs till Liljeholmen och mötte sin älskare som gått för att möta henne.
Jag var såklart inte där. Men jag kan lova att hon lyste upp i den stunden; att min frånvaro hos henne fylldes av en närvaro från honom. Jag är oersättlig för henne, det vet jag. Att vi är skiljda ifrån varandra är en ständig strid med oss själva, vår kärlek och en vilja att vara fri. Men han lugnar hennes stormar.
Han lugnar hennes stormar.
Och jag är en rasande orkan.