brännmärkt
2010-03-18 @ 21:55:24
Ibland önskar jag att det enda han spår han lämnade hos mig var min förkärlek till Kellogg's Allbranflingor.
Men det blev djupare spår än så. Han var ett brännmärke hela han. Och nu är jag rädd för att bli besviken. Och sviken. Jag är rädd för att bli rädd. Rädd för att känna känslor som jag inte har någon kontroll över. Rädd för att bli lämnad.
Jag är rädd för att allt kan hända igen. Och igen. Och igen.
Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()
hemvändare
2010-03-12 @ 17:17:08
Tack och hej. Jag har, tro det eller ej, en gräns. Den gränsen har den senaste tiden visat sig vara väldigt tunn och ömtålig. JAG är tunn och ömtålig.
Ikväll tar jag bussen härifrån och återvänder efter helgen, när jag har stärkt mig själv med lite familjekärlek.
Har varit ifrån dem i en vecka, men det känns som mer än så. Jag minns att jag kände solen mot min hud när jag kom hit och klev av bussen vid torget för en vecka sen. Jag minns att jag tänkte; "Fan, vad har jag att klaga över? Nu kör jag på. Våren är snart här! Härligt!"
Men nu har det börjat slaska och falla snöblandat regn och då spricker min fasad. Min gräns för hur mycket saknad jag kan bära på och hur mycket skit jag kan ta visar med ens sin bräcklighet.
Och jag tar bussen hem.
Förlåt, men det är mitt sätt att lösa problem på just nu.
Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()
perspektiv
2010-03-07 @ 19:38:55
Igår kväll var en mycket lyckad lördagkväll. Med hjälp av varsin temporär fästman kom jag och Marie in på Bond, där det vanligtvis råder 27årsgräns men bortsett från det inga gränser alls. De två killarna som var våra partners in crime var besökare från storstaden och möjligtvis några år för gamla. Men nog så trevliga.
Fick se prov på det jag saknat, att få träffa människor av det motsatta könet som faktiskt är riktiga i huvudet. Som frågar för att de vill lyssna på svaret.
Kvällen avslutades alldeles vid havet, där vi alla fyra skrek ut ångest, frustration och längtan som burits under tunga vintermånader och nu försvann över Kattegatt. Vårskrik.
Killen som skrek allra högst utav oss hade brottats med cancer i höstas. Det fick jag veta över en cider och toner från Only The Good Die Young inne på deras hotellrum.
Jag lät den insikten slå rot hos mig. Tar med mig den in i den nya årstiden. En ny tid.
Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()
undran
2010-03-05 @ 18:53:27
Jag har aldrig varit självsäker. Alltid tänkt två gånger, kollat över axeln, försökt göra mig immun mot möjliga bakhåll. Men någonstans inom mig har jag alltid vetat mitt värde. Ansett mig själv vara förtjänt av det lilla mått lycka som vanligen ges varje människa. Tyckt att jag är för unik för att bli lämnad. För dyrbar för att trampas på.
Men nu… jag vet inte. Jag är inte personen som trycker ner mig själv, jag ser bara logiskt och resolut på det hela. Om man kan upptäckas av någon för att sedan förbises som en obetydlig del av mängden, kastas bort som en oönskad trasdocka - hur mycket värde ligger i det?
Kan ingen annan än jag se och värdera mig högt? Och om bara jag själv vet hur underbar jag är och hur mycket jag förtjänar att vara lycklig, vad har det egentligen för betydelse då?
En undran som inte kräver ett svar. Se det som en ytterligare en av mina sociologisk frågeställningar.
Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()
guy next door
2010-03-04 @ 21:12:21
Jag kan inte ha det såhär. Att en snygg grannkille bor tvärsöver mitt fönster i huset bredvid gör att jag ständigt är medveten om hur jag ser ut. Är mitt hår tråkigt och platt? Ser han mig i motljus? (meaning; syns det att jag är osminkad?) Och hur fan ser jag egentligen ut när jag viker tvätt?
Hans närvaro förstör liksom min självständighet och uttalade feminism rätt rejält när jag hela tiden BRYR mig. Och min stolthet hindrar mig från att dra ner persiennerna på ljusan dag.
Från och med imorgon existerar han inte. Jag ska ha mentala persienner.
Så jävla bra ser han inte ut heller.