sex and the city, the bible
2010-11-29 @ 22:20:03
Did I ever really love Big or was I addicted to the pain? The exquisite pain of wanting someone so unattainable.
Big: What are you doing over there?
Carrie: Go to Paris. I'm not gonna come. Let's not pretend that we're something we're not. It's okay.
Big: Come to bed.
I wanted to go to him, but I felt like I was tied to the chair. Some part of me was holding me back, knowing I had gone too far. Reached my limit.
And just like that, I had untied myself from Mr. Big.
I was free. But there was nothing exquisite about it.
Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()
stunder som den här
2010-11-27 @ 23:55:14
Idag tog jag en sväng till Maxi efter jobbet. Jag stod i kassan med min kvällsmat och mina snacks, på väg hem till en lördagkväll för mig själv i min lägenhet.
På Maxi var jag omgiven av flera upplagor av det där irriterande förälskade paret som man tycker förföljer en överallt. Paret som är urtypen och defintionen av kärlekslycka, och som trycker upp sitt gullegull i ansiktet på en. Åh nej älskling, vi ska ju ha Marabou digestive, inte frukt och mandel och så lite pussar och blickar i samförstånd som säger Herregud här står vi mitt i vardagens sus och brus men oj vad jag älskar dig och du har aldrig varit så fin som nu. Som knivhugg i mig som står bredvid och är så singel som en människa över huvud taget kan bli. Knivhugg där det känns som mest.
Jag tittade på dem. Turturduvorna. Och så tittade jag ner på den lilla pepsiburken och chokladkakan i min hand, kvällsmys for one, och såg plötsligt en glimt av hur mitt liv skulle kunna se ut. I det långa loppet. Sova - jobba - cykla hem till lägenheten där ingen väntar på mig - däcka i soffan. Och så om igen.
Jag har under lång tid tänkt att jag ska vara en av de där klarsynta människorna som inte lurar sig själva att tro att någon annan kan göra dem hela. Som inte har den romantiska kärleken som prioritet nummer ett i sitt liv. Som kan glädjas på egen hand, åt sådant som inte är uppslukande, förtärande förälskelse.
Men där i kassan på Maxi blev jag lite rädd. Såg framför mig hur jag om en massa år handlar mitt godis påväg från jobbet och åker hem till mina tjugotre katter och slår mig ner i soffan med min favoritkisse Snöflingan och varsamt stryker henne över ryggen och suckandes och gnällandes berättar för henne om de irriterande högljudda ungjävlarna som härjade bland hyllorna i affären.
Och jag vet att det inte behöver bli så. Jag vet att jag överdriver. Jag vet att det inte är ett ultimatum, ett val mellan det ena eller det andra.
Men det var så mina tankar gick idag.
Vill förtydliga att jag inte känner mig ensam. Inte alls. Jag vet vilka som betyder något och jag vet att de finns här för mig. Men jag dras hela tiden mellan att aktivt söka efter någon som ska lysa upp allt det solkiga i livet som är så svårt ibland, eller att inte tänka så in i helvetes hårt på att träffa någon, inte ens ha det som mål. Bara att leva.
Och när jag för första gången i mitt liv tycker att jag ser någorlunda klart och fokuserar och lägger min energi på annat än killar, så kan en eftermiddag i kön på Maxi rucka på den världsbilden lite.
Bara lite.
Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()
att inget är för evigt är väl underförstått
2010-11-25 @ 22:41:01
Som de frusna fotspåren jag såg på stranden idag har han frusit fast någonstans inuti mig. Kanske kommer han inte försvinna förrän vädret blir mildare.
Förlåt. Jag vet att det börjar bli tjatigt nu, det här ständiga snacket om att komma över en idiot som inte gjort sig förtjänt av ens den minsta delen av mig. Inte ens mitt spott eller min skit.
Men så är det. Förlåt. Förlåt att alla runt omkring mig jämt måste hantera mina våndor och kille efter kille som utsätter mig för samma dynga. JAG som gång på gång går med på att utsätta mig för samma dynga.
Förlåt.
Och jag har redan konstaterat att jag fastnade för honom, att jag ville behålla honom, att jag aldrig riktigt fick honom, att han inte kom tillbaka när jag hoppades att han skulle göra det, och att jag nu inte blir av med honom. Att han är en plåga.
Men, jag är åtminstone inte kär i idioten. Jag drömmer mig inte bort i rosenrött och skriver inte om hur underbar han är och att jag helst av allt vill ha honom. Det är väl bra?
Jag försöker bara undvika att brinna upp av all ilska jag känner just nu. Försöka att inte förgöras av det, för det är ju inte jag som ska gå under och utplånas. Det är ju han.
Rädda mig skrev han. För att han är idiotisk och barnslig. Från vad? svarade jag. Och han skrev ingenting tillbaka och jag är en större idiot än honom och det borde fan finnas ett dåligt-omdöme-när-det-gäller-gamla-kärlekar-lås på min mobil.
Förlåt.
Ingen mer dynga ikväll.
Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()
en måndag i november
2010-11-23 @ 12:49:46
Två timmars skola. Gick bra.
Tjugo minuters anställningsintervju. Gick bra.
Annars inget nytt. Det är fortfarande stopp i mitt handfat. Hemtentan består fortfarande av noll sidor. Och han från det förflutna som hemsöker mig fortsatte att smsa konstigheter varvat med gulligheter och luddigheter.
Alltså, en dag är till ända men jag är inte ett dugg klokare.
Imorgon kommer snön säger de. Och på kören ska vi börja med luciasånger.
Julen och december är påväg. Livet fortsätter.
Och jag slår vad om att jag kommer att sitta där på julafton och brottas med tankar på honom.
Hur kan något som bara varade under ett kort ögonblick i våras ha såna kraftiga efterskalv nu, i mörkaste november, fem månader senare? För båda av oss.
Han, som inte kan bestämma sig för vad han känner för mig.
Jag, som aldrig kan glömma hur lycklig jag var när jag hade honom här.
Vilka dårar vi är.
Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()
tappa solen i backen
2010-11-18 @ 19:34:39
Idag läste jag om hur samhället, poplåtar, tidningar och Disneyfilmer intalar oss tjejer att den romantiska kärleken är den största källan till självuppfyllelse och lycka här i livet. Och att det såklart sätter fälleben för oss i slutändan när vi lär oss att tillfredsställa alla, utom oss själva.
Igenkänningsfaktorn var så häftig att det höll mig upprörd och krigisk hela dagen.
Sedan vet jag inte vad som hände. Något mjukade upp allt det upproriska inom mig och jag fick ett sms som betyder mer för mig än det borde och jag såg på Grey's Anatomy där en kvinnlig patient hade en man som inte kunde prata om sina känslor eller vad han ville och hon vände sig till Christina och sa; I think they don’t know. When you ask them how they feel and they don’t say anything and you think that they’re just being difficult. I think they really don’t know.
Och orden hamnade farligt nära mitt hjärta och jag tillbringade resten av kvällen med mobilen i handen.
Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()
långa vägar
2010-11-16 @ 23:53:23
Det är så konstigt hur två människor kan vara som de alltid har varit, men samtidigt helt annorlunda. Hur några dåliga drag i kärleksspelet och tidens tand förändrar allting mellan dem.
Som nu, när Nästan-exet och jag tippar på tå kring varandra och yttrar artighetsfraser och kallpratar under konsertrepetitionerna. När det egentligen är han som känner mig bäst av alla i hela rummet. Som vet mest om mig och som under en millisekund då på sena våren stod mig närmare än alla mina Halmstadvänner. Och vice versa.
Men så förändras allt och någon såras och den andre fortsätter att trampa fel hela tiden och så sitter man plötsligt där och pratar om att julen snart är här och att det minsann måste vara minusgrader ute ikväll.
Ja. Vi är samma människor.
Men vi blir aldrig som förut igen.
Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()
förlåt på förhand för följande text
2010-11-13 @ 00:01:13
Åt helvete med alla killar.
Precis när jag hade börjat lugna ner mig och tänka att det inte är så hemskt att jag måste möta mitt förflutna i form av en gammal Nästan-kärlek på söndag så går jag ner för att duscha och får ett tungt jävla duschmunstycke på axeln för att mansidioten som delar duschrummet med mig antagligen trycker till den hårt som fan varje gång han är klar att den ramlar av så fort jag ska använda den. Har hänt tre gånger nu. Tack för blåmärket, idiot!
Vad har dessa imbeciller någonsin gjort för gott i världen? De skapar krig och sårar och ger oss komplex. De får oss att ge dem allt vi har och ändå känna oss otillräckliga. Åt helvete med dem!
Och mitt käre Nästan-ex som så fint hör av sig nu har härmed kvalat in sig på förstaplatsen på Asshole-listan, tillsammans med den tidigare oslagbare ettan Asshole no. 1.
För hur kan man vara så tanklös och oförsiktig och respektlös? Han slänger ur sig massa löften och fina ord, men de är tomma! Betyder ingenting.
Jag undrar om han någonsin har menat något med det han har sagt till mig. Troligtvis inte.
Jag orkar inte med det här. Jävla svin. De är de allihop, i slutändan.
Åt helvete med dem.
Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()
något slags rekord är satt i att fly så långt bort från sig själv man kan
2010-11-11 @ 17:18:08
Ägnar mig åt ovettiga saker denna kalla, blåsiga dag. Som att vakna sent, strunta i att ta itu med diskberget i köket, sedan gå på stan och fika med en vän. När jag istället kunde ha satt igång med hemtentaskrivande som måste göras.
Och nu kom jag hem och fick lust att vända i dörren direkt. Vad ska jag göra här? Här finns bara jobbiga, kvävande tankar som är låsta av fyra väggar.
Jag bestämmer mig för att värma mig här inne en stund, från novembervinden som blåser upp till kuling utanför. Men bara en stund. Sedan ska jag bege mig ut igen. Ta en promenad. Vad som helst. Vart som helst. Ut.
Där de tunga tankarna som jag inte kan sluta tänka får chans att vädras och spridas för vinden. Ut. Där jag inte kan höra att jag får sms. Där jag inte behöver stå ut med den jobbiga tystnaden som säger att jag inte får sms.
Ut.
Där jag kan andas igen.
Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()
the heartache can wait
2010-11-10 @ 22:39:34
Egentligen borde jag fråga honom varför. Varför han är här, hör av sig varje dag. Varför han tog bort mig från Facebook i september och varför han nu valde att lägga till mig som vän där igen.
Varför han skrev att han vill träffas någon dag.
Men. Jag har ju i princip redan frågat, fast för två månader sedan. Och jag fick ett svar, och det var inte det svar jag ville ha.
Jag tänker inte ställa fler frågor, ska inte hjälpa honom att formulera sig och rättfärdiga sina val. Det får han göra själv.
Om det är så att han vill säga mig något får han på egen hand forma tillräckligt med mod för att säga det.
Hon berättar historien. Om han som stormade in och allt gick så fort och hon hann inte hålla garden uppe eller ens skjuta honom i benet när han närmade sig. Och sedan backade han. Och så har det fortsatt. Ett steg fram, två steg tillbaka. Eller tvärtom. Men alltid bakåt tillslut. Och jag känner så väl igen det där ansiktsuttrycket hon har. Man får det när man har domnat.
När det har gjort för ont under en för lång tid.
Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()
något vackert, något gammalt, något nytt
2010-11-04 @ 20:52:00
För första gången på en vecka eller mer skiner solen idag. Och såklar vill jag ta vara på varje sekund av det, så efter skolans slut på eftermiddagen snörjer jag på mig mina röda låtsas-Converse, sätter i hörlurarna i öronen och studsar ut i det fina vädret.
Har inget särskilt mål, går lite vart vinden för mig, för det blåser rejält idag, inte med Halmstadmått mätt, men ändå. Och vinden blåser i riktning mot stigen som skär igenom Rotorp, hela vägen upp till Flygstaden. Så den vägen tar jag. En speciell person brukade kalla den där stigen för Kärleksstigen och jag minns att gillade the sound of it och att det var just där han och jag promenerade. Och att stigen kantades av träd som stod i full blom. För vi blommade också.
Jag har vant mig vid det nu, det där att inte kunna vända mig om åt det ena eller andra hållet utan att springa in i minnen. Det gör inget. Det är okej. Det betyder bara att det börjar bli min stad nu. Ju fler platser jag fyller med minnen desto mer fastnar jag här.
En promenad längs Kärleksstigen tar bara femton minuter. Så idag viker jag av och följer istället vägen ner till den stora rondellen där Nya Tylösandsvägen börjar. Där är alltid tät trafik på sena eftermiddagen så jag får höja volymen på min mp3 för att överrösta bilarna. När jag sedan kommer ner till det lugna kolonistugeområdet vid Brottet dundrar "Ambitions" med Donkeyboy så högt att jag stänger av musiken i ren chock. Men jag börjar närma mig vattnet och tänker att bättre musik än havet finns ju egentligen inte.
Ett vilt hav möter mig när jag snubblar över småsten för att ta mig ner på stranden. Vinden rör upp stora vågor och drar dem med sig in mot land, men en felplacerad liten udde får dem att dela sig och slåss om åt vilket håll de ska. Samtidigt sänker sig solen så lågt att jag får kisa för att kunna se något alls. Det är mycket vackert. Så jag sätter mig ner på en sten och tittar på det hela en liten stund. Konstigt hur civilisationen kan kännas så långt bort, och att man inte ser en enda människa. Eller någon levande varelse överhuvudtaget. Jo, en liten fågel seglar i luften över viken. Den flyger in i den nedgående solen dit jag inte kan följa den med blicken, och jag tänker på den där tecknade filmen där fåglarna gör exakt på det sättet för att jägaren inte ska kunna se och skjuta dem. Lunne. Svanprinsessan. Vilken fin liten film.
Efter ett antal filosofiska tankar respektive onödiga filmanekdoter där på stenen vänder jag om och börjar promenera hemåt. Västra stranden, min älskade sola-på-sommaren-men-inte-bada-på- strand, breder ut sig framför mina fötter. Ovanligt tom idag. Där brukar alltid springa en fyrtiotalist med tvivelaktig kondition, ett medelålderspar rastar sin skälliga hund, en ung kille joggar förbi den flämtande fyrtiotalisten och en morfar leker vid strandkanten med sina små barnbarn. Men inte idag alltså. Jag har stranden för mig själv.
Där vågorna sköljer upp på stranden står ett tjugotal fiskmåsar på rad. Det ser väldigt komiskt ut. Som att de är barn som försöker ta mod till sig och doppa sig i vattnet. En efter en tar de några försiktiga steg ut i vattnet, för att sedan backa tillbaka igen när en massiv våg närmar sig. Och så håller de på.
Jag fnissar till och ska precis kolla vad klockan är på mobilen när den vibrerar i min hand. Sms. Och på något sätt vet jag vem det är ifrån utan att titta efter. Det sätter igång en reaktion i min kropp som är svår att hejda. Hjärtat slår snabbare och en hastig rysning drar igenom mig längs med ryggen och sedan ut över armarna. Eller kanske är det bara den kyliga vinden som drar in över mig och över stranden.
Jag stoppar ner mobilen i fickan igen. Vill inte låta a message from the past fördunkla min promenad. Jag hittar en stig upp till Aleskogen bland sanddynerna och innan jag går ifrån stranden ser jag ut över vattnet. Fiskmåsarna har lämnat den trygga strandkanten bakom sig, de ligger nu och guppar i de vilda vågorna. Jag lyfter blicken mot himlen, tror mig kunna få se hur solen sänker sig över horisonten, men ett stort moln har svept in över dess sista ljus och mörkret har istället kommit fortare än vad det egentligen skulle ha gjort ikväll.
Men det är okej.
Jag vänder mig om och fortsätter att gå. Och för varje steg jag tar lugnar sig mitt hjärta.