disillusion
2010-10-30 @ 01:49:01
Det är höst.
Jag vet inte vart tiden försvann, vart dagarna tog vägen, men borta är de.
Och snart står alla träd nakna och en syster lämnar landet och halva ens utbildning är avklarad. Jäklar.
Så underligt det är, det här med vardag. Hur det får livet att gå undan, fort, utan att man märker det.
Jag brukar tänka på det när jag ska sova om kvällen och utför min gå-och-lägga-mig-rutin. Tar undan de stora kuddarna, drar bort överkastet, lägger den limegröna fleecefilten över täcket. Samma sak, varje kväll. Oavsett vilket klockslag, oavsett vilket humör jag är på, oavsett vad som hänt under dagen.
Till och med när jag kommer hem efter en utekväll och inte riktigt är vid mina sinnes fulla bruk, så kan jag ändå lita på att filten ligger där den ska när jag vaknar på morgonen.
Och det slår mig alltid, med full kraft, när jag omsorgsfullt gör iordning min säng för natten, att ytterliggare en dag har passerat. Att jag lägger ytterliggare en dag bakom mig.
Man reflekterar inte så mycket över det under dagen, eller hur? Då är det som att livet bara finns. Att det har sin gilla gång och att man själv bara hänger på.
Men framför min bäddade säng på kvällen blir jag påmind om att tiden går. Och att den ibland fortsätter utan mig. Jag ställer ofrivilligt de besvärliga frågorna till mig själv, Vad har jag egentligen åstadkommit idag? Tog jag ett steg framåt, ett steg bakåt, eller kom jag helt enkelt ingenstans? Vart är jag påväg? Måste jag ha ett mål? Vad är det för fel med att bara vandra?
Det är tungt att tänka på det. Att behöva inse att dagarna ibland ser likadana ut och att det största man presterade var att gå ut med soporna och lägga till fem nya favoritlåtar på Spotify.
Men som tur är stannar de sortens tankar bredvid sängen där på kvällen. På morgonen är de poff borta. Och sen går man runt hela dagen. Gillar läget. Flyter med. Ignorerar det faktum att tiden faktiskt passerar, förändrar oss, förändrar allt runtomkring. Även om vi inte förstår det. Eller vill förstå.
Permalink Allmänt Kommentarer (3) Trackbacks ()
längs hörnen
2010-10-22 @ 00:14:50
Det finns väl ingen poäng i att leta efter någonting som inte omedelbart finns där? Som att försöka lära sig tycka om kaffe när första koppen inte var superäcklig, men heller inte särskilt god.
Vissa saker kan man inte tvinga fram. Det är jag säker på, för jag har känt på när det faller sig naturligt. När två händer hittar varandra och känslorna blomstrar som genom ett trollslag och tar över hela tillvaron. Jag har känt hur det är att längta efter någon och tycka om någon så mycket att man inte vet var man ska ta vägen.
Och sådant händer bara. Kan inte forceras, pressas eller framkallas på konstgjord väg, hur mycket tid man än lägger ner på det.
Så. Händer det så händer det. Varför leta?
Och egentligen, varför söker vi hela livet efter någon som vi inte kan leva utan?
När vi faktiskt har det bra som vi har det.
Eller är det kanske bara fel på mig.
Kanske är det jag som inte passar med killarna, snarare än killarna som inte passar med mig. Kanske är jag inte fullt anpassad till tvåsamhetsnormen, jag har missat den stora poängen, som säger HELLRE LEVA MED NÅGON HALVBRA ÄN ATT LEVA ENSAM OCH HOPPAS PÅ ATT HITTA NÅGON JÄTTEBRA.
Men. Då får det väl vara fel på mig då.
Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()
Innan Du Glömmer Mig
2010-10-20 @ 20:54:15
Det här jag sjunger för er ikväll
Det är nog sånt jag kommer sjunga om en sisådär en tjugo år
Skitfull efter 2 flaskor vin
Så skriver jag en sång om hon jag aldrig kunde glömma bort
Ja, jag kommer skriva en sång där jag förbannar mig själv
för alla de små saker som jag önskar att jag hade gjort
Jag kommer sitta vid ett hus på stranden med min fru
någonstans så har jag alltid vetat att hon kommer aldrig bli som du
Ja, jag kommer ångra att jag aldrig riktigt tog dig på allvar
att jag aldrig riktigt såg dig,
att jag alltid gick och undra om det fanns nåt mer
Jag kommer ångra att jag aldrig riktigt tog mig modet
till att säga att jag faktiskt verkligen älskade dig
Innan du glömmer mig, vi kan väl ta en promenad
Innan du ger dig av ska jag försöka ta mig mod
Dom säger att du ligger med nån ny
Nästa vecka tar du tåget som går söder ut
Kanske är det det här som jag har gått och väntat på i många år
nåt som får mig att förstå vad det faktiskt var jag slängde bort
För om tjugo år kommer jag titta på min hand
och komma ihåg den kvällen i Paris när jag tatuerade in ditt namn
Jag kommer ljuga för mig själv och säga:
''ja, vi var unga då och tro fan vi trodde på det
som Paulus sa vi skulle få''
Innan du glömmer mig, vi kan väl ta en promenad
Innan du ger dig av ska jag försöka ta mig mod
Det här jag sjunger för er ikväll
Det är nog sånt ni kommer sjunga om en sisådär en tjugo år
Alla ni som är som jag, som aldrig riktigt kommer se
att den enda chans vi får, är den som vi får, just nu
Innan du glömmer mig, vi kan väl ta en promenad
Innan du ger dig av ska jag försöka ta mig mod
Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()
ärligheten, respekten, kärleken
2010-10-13 @ 22:32:12
Det är hemskt att leva av minnen. Man behåller djupa känslor för någon som förtjänade dem en gång, men som inte gör det längre. Minnena av det vackra tar över, de är starkare än minnet av det som gjorde ont. Och man börjar tro att det vackra var äkta, rent och fint. Och att något sådant inte bara kan uppstå för att sedan dö, utan att det måste finnas en chans att den personen som drog undan mattan under fötterna på en också kommer att lägga den tillrätta igen.
Men så är det inte. Vissa saker kan inte tas tillbaka eller göras ogjorda. Det onda kan inte göras gott.
Och mycket kan ha sett vackert ut. Det kändes äkta. Verkade väldigt fint. Men det var det inte. Inte på riktigt, i alla fall. Inte som det ska se ut eller som det ska kännas.
Jag såg en film igår som handlade om Lena, en kvinna som blivit misshandlad av sin man. Efter att han avtjänat sitt fängelsestraff söker han upp henne och säger att han är förändrad. Och hon faller för honom på nytt, trots allt ont han gjort henne. Alla hennes känslor för honom väcks till liv igen och hon rådgör med sin väninna om det är rätt att förlåta och återvända till honom, och hon vädjar och säger Men.. tänk om det är kärlek?
Hennes väninna ser henne i ögonen, skakar på huvudet och säger
Nej. Det är inte kärlek. Kärlek, Lena, är någonting helt annat.
Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()
nu och för längesen
2010-10-08 @ 16:00:21
26 oktober 2008
Jag HATAR det här. Varför kan jag inte bara sluta bry mig om honom?
Sedan en tid tillbaka läser jag hans blogg ungefär dagligen. Detta hjälper mig såklart inte i mina försök att glömma honom, utan fortsätter istället att trycka på det långsamt läkande såret som är han och jag. Och jag kan inte hjälpa det. Det är som att om jag inte ska höra av mig till honom så måste jag åtminstone se vad han har för sig. Om han tänker på mig.
Så nu, för någon dag sen, skrev han att han skulle "start fresh", att han hade rensat sin telefonbok. Och jag kan inte fatta att jag analyserar det här, men jag vet att mitt nummer är ett av dem han har raderat. I just know. Och på något sätt blir jag så jävla konfunderad av det. Gav han upp hoppet om mig nu? Varför bryr jag mig, officiellt har ju jag redan gett upp honom? Fan.
Men av någon jävla anledning kan jag inte låta bli att vilja veta om jag någonsin hade en chans då för en månad sen, ungefär vid tiden när vi träffades hemma hos honom. Var han redo då? På riktigt? Har hans sms och samtal sedan dess varit i syftet att verkligen få tag på mig och behålla mig?
Det får jag väl aldrig veta. Och ändå väger frågan så tungt i mitt huvud; ville han ha mig, och var det jag som sumpade allt?
18 juli 2010
Innan kunde jag tydligt konstatera att jag antingen var deppig, kände mig övergiven och sämt i hela världen, arg, besviken eller bara saknade honom och inte ville något hellre än att allt skulle bli som det en gång var.
Men nu vet jag inte. Kan inte ens avläsa mig själv längre. Mitt huvud är en jävla cirkus, ett skämt. Jag vet inte vad jag känner, vart jag är påväg, vart jag vill att jag ska vara påväg, vad jag ska göra för att ta mig dit och vad jag ska tänka för att klara av det.
Och i mitten av allt detta finns tanken på honom som jag inte kommer ifrån. Den både hemsöker, sporrar, glädjer och tynger ner mig på samma gång. Antagligen är det därför jag är så förvirrad. För att jag inte kan sätta fingret på hur jag känner inför honom. För att jag ena stunden kan skratta åt att allt blivit som det blivit och sekunden senare inte ens klarar av att läsa hans gamla sms. För att jag gråter när jag tänker på att han aldrig kommer tillbaka. För att jag följer hans förehavanden på Facebook och för att jag samtidigt tänker "Fan ta honom. Försvinn ur mitt liv, försvinn ur mitt liv" och sedan drömmer honom.
För att det fortfarande inte går en dag utan att jag tänker på honom.
Två killar, två hjärtesorger, flera år av läkande sår och insikter däremellan, men likt förbannat samma funderingar. This ends now! Jag är fast besluten om att må bra och då kan jag inte längre fortsätta i destruktiva banor. Det är en ond cirkel, och jag ska ut ur den.
Jag förtjänar bättre.
Permalink Allmänt Kommentarer (4) Trackbacks ()
tankar kring midnatt
2010-10-05 @ 00:10:20
Håkan sjunger Om du älskar mig kommer jag lämna dig, och om du lämnar mig kommer jag att älska dig. Och jag fastnar för just de orden ikväll.
Jag är ute och promenerar vid de öppna fälten där Karlsrohöjden möter Flygstadens golfbanor. Under kvällen på en av de varmaste dagarna i juli var det den här vägen jag vandrade. Men då såg allt annorlunda ut. Marken saknade de höstgula löven som nu ligger som ett täcke där jag sätter fötterna. Då, den där sommarkvällen, mötte solens sista strålar kvällshimmelen och bjöd på en vacker rosa föreställning medan några gråhåriga pensionärer drog en sen golfrunda och log mot mig när jag gick förbi. Jag svarade med ett leende men det falnade så fort jag passerade dem. För jag hade nyss fått veta att jag inte var önskvärd. Att han som jag ville ha mest av allt inte ville ha mig. Promenaden vid de vidsträckta fälten i solnedgången var tung och jag ville försvinna från jorden samtidigt som jag ville springa långt långt bort. Sorgen jag bar på hade jag hoppats på att aldrig någonsin behöva känna igen. Men nu fanns den där i mitt bröst. Och jag ringde syster och grät så häftigt att jag inte kunde andas.
Ikväll finns inga tårar. Inga brustna hjärtan. Ikväll har solen för länge sedan gått ner i väst och mörkret är redan så omfamnande att jag inte kan se flaggan vid golfbanans nionde hål. Min varma andedräkt möter oktoberkylan, den stiger som rökmoln efter mig och jag trycker min jacka tätt intill mig och trivs och är glad och jag älskar att gå och gå och gå tills alla tankar är tänkta och kan försvinna som min andedräkt mot himlen. Och till skillnad från den där vackra sommarkvällen när allt raserades så är jag inte längre tyngd av besvikelse och sorg över att ha blivit lämnad. Jag mår bra, bättre än vad jag trodde att jag skulle må nu när vi är påväg in i en mörkare årstid. Men det är så svårt att skaka av sig mörker som en gång funnits inombords. När jag hör Håkans ord från min mp3 slår det mig med extrem kraft att det förflutna är omöjligt att helt sudda ut. Det gör sig påmint när jag minst av allt önskar det. För han hör fortfarande av sig. Han, som tog mitt hjärta och sedan, en vacker sommarkväll, gav tillbaka det sargat och skadat. Jag kan vandra hur långt som helst och bygga upp allting igen och igen, men hans handlingar slutar aldrig att väcka frågor hos mig.
Och ikväll tänker jag att han står och vacklar. Att allt han någonsin har gjort är att stå och balansera mellan sina olika viljor och begär.
Om du älskar mig kommer jag lämna dig, och om du lämnar mig kommer jag att älska dig.
Jag vet att jag inte borde fundera över det, men jag tänker att om jag aldrig hade släppt in honom helt och fullt i våras så hade han fortfarande jagat efter mig, med större intensitet än någonsin. För när jag väl ville ha honom slutade jag att vara intressant. Och när jag nu inte längre finns inom räckhåll väcks intresset på nytt.
Så originellt. En vacklande kille som inte vet vad han vill och som tenderar att såra andra människor på vägen.
En favorit i repris.
Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()
och kanske är inte 'fånigt optimistisk solstråle' en bra färg på mig, men jag gillar den
2010-10-01 @ 15:57:10
Jag räknas som arbetslös enligt den definition som används i statistiken. Trots att jag är heltidsstuderande. Men arbetslös är jag alltså. Och jag bor i något som måste vara landets blåsigaste stad. Jag har en högerarm som är lite längre än min vänsterarm. Jag lär mig aldrig att jag måste vara mer disciplinerad när jag pluggar så att jag slipper stressa de sista kritiska dagarna. Jag har en något sned näsa och får massa finnar i ansiktet på vintern.
Och jag har bara fått uppleva nästan-kärlek i mitt tjugo år långa liv.
Men idag är jag så jävla glad. För jag har precis lagt en tenta bakom mig. Ikväll får jag festa med mina vänner. En trevlig kille skriver till mig på Facebook och kanske träffar jag honom ute i vimlet. Mitt nästan-ex smsar mig och kunde visserligen inte bli kär i mig men han är åtminstone omtänksam såhär fyra månader efter att han sa upp sin skyldighet att vara det.
Så jag ser inte riktigt meningen med att låta allt som är lite tungt och jobbigt hålla mig tillbaka.
Jag är glad. För att det är så mycket härligare än att vara ledsen.