när vi nångång ler, små korta stunder
2010-09-29 @ 23:51:23
Idag funderar jag på om vi människor i själva verket är väldigt kompatibla. Jag menar, att vi passar bra ihop med flera människor än vad vi tror att vi gör.
Myten kring "den rätte". Är det någon som på fullt allvar fortfarande hänger kvar vid den, krampaktigt som vid en livboj på stormigt hav? Dags att släppa taget nu isåfall. Jag tror att vi skulle kunna bli kära i de flesta vi möter. Grejen är ju bara att vi hakar upp oss på vissa negativa egenskaper hos våra tilltänkta partners. Och låter det ta över hela vår bild av personen i fråga. Man intalar sig själv att hans släpiga dialekt och förkärlek till att inte låta en prata till punkt är allt han är. Vi sätter de störiga småsakerna främst. När det i själva verket fanns tusen andra bra saker med personen, som hade fått allt att fungera underbart. Men vi valde att inte se dem.
Vid korta, och ytterst sällsynta, tillfällen i livet tror jag att vi sänker vår gard. Vi lämnar vår kritiska tendens för ett tag. Kanske är ett sådant tillfälle när man fått högsta betyg på en tenta och solen skiner just den dagen och allting går så bra och man är ultralycklig. Eller är det en dag när man helt enkelt har tankarna på annat håll och därför inte fokuserar på det negativa. Men under dessa små korta stunder träffar man någon. Och saknar helt plötsligt invändningar. Har inga synpunkter på vilka skor han har eller att han skrattar lite fult. Vi låter allting bara ske. Och blir kära.
Och jag tror att vi kan falla för olika sorters människor. Jag vägrar att hålla mig till veckotidningarnas astrologisnack som säger att jag bara passar riktigt bra ihop med en Våg eller Vädur.
Jag tror att det handlar om rätt tillfälle snarare än rätt person. För i slutändan, är personerna så olika? Visst, en kille var bosnier, sarkastisk och cynisk och 20 år medan en annan var en 18-årig trummis med för stora drömmar från Halland. Men föll jag inte lika hårt för båda? Jo, det gjorde jag. Och chansen är stor att jag faller igen. Det behöver bara dyka upp en kille vid rätt tidpunkt med en famn, ett par fina ögon, en härlig musiksmak och ett skratt som får mig att ifrågasätta hur jag överhuvudtaget kunde leva innan han kom.
Det är bara så enkelt.
Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()
sjuk, sjuk, sjuk
2010-09-28 @ 23:27:38
Det måste finnas någon teori kring förkylningar som säger att man alltid blir sjuk vid de mest olämpliga tidpunkterna. Om det finns en sådan teori så konstaterar jag nu att den stämmer.
Jag blir bara sjuk ungefär två gånger per år. År 2010 var det 1. när jag hade konsert med kören i våras och 2. nu när jag måste plugga politik och offentlig förvaltning tills ögonen blöder inför tentan på torsdag.
Men tack vare halsont, rinnande näsa, feber och sömnbrist så är massiv förbrukning av näsdukar det enda jag lyckas åstadkomma här hemma. Kurslitteraturen går inte in i mitt sjuka, grötiga huvud. Jag öppnar böckerna men ingenting händer.
Någon borde seriöst lansera den där förkylningsteorin. Varsågod, jag bjuder på den.
Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()
en låt är bäst när något känns, en liten glimt av sol i storm
2010-09-23 @ 00:50:41
Den här vanliga dagen i mitt liv vaknar jag av väckarklockan vid åtta på morgonen. Mitt tappra försök att gå upp tidigt slutar istället med att jag somnar om och vaknar igen klockan tio. Sedan ligger jag kvar en stund, med min mp3 i öronen. Tänker på vad jag drömde om och vad dagen kommer att innehålla.
Den här vanliga dagen äter jag min vanliga Allbranflingor- och äggfrukost framför Days of our lives. Just idag försöker Mimi komma över Sean som lämnat henne och Bo och Hope tar en promenad down memory lane. De ler åt minnet av den där semestersommaren i Stockholm när de blev kära i varandra och de minns med förfäran vem som dog i jordbävningen som drabbade staden Salem och vem som kidnappade och hjärntvättade Marlena. Och Hope ger kärleksråd till en väninna och säger You care about him, don't you? Then don't give up on him. It will probably be tough from time to time, but don't give up on him. Don't let him go. Och hennes ord är töntigt banala men irriterande sanna och stannar hos mig hela dagen.
Efter dosen av överdrivet tv-drama tar jag den vanliga rundan på Facebook och favoritbloggarna. En ovanlig dag måste jag stressa iväg till skolan med musik i öronen, men en vanlig dag sitter jag kvar framför datorn och lyssnar på Spotify. Den här vanliga dagen är det precis vad jag gör.
Under vanliga dagar brukar jag tänka en hel del. Men det gör ju alla vanliga människor, förhoppningsvis. Idag på den vanliga dagen kan jag inte sluta tänka på han som jag börjar bli trött på att tänka på. Han som jag har ägnat alldeles för mycket tid och tanke åt. Idag är en sådan vanlig dag då jag undrar om han tänker på mig. Jag ser hans leende på Facebook och tänker att han är bra fin. Tänker att om jag har turen att träffa någon hälften så bra som honom så blir jag nog världens lyckligaste.
Detta tänker jag på denna vanliga dag, när jag vandrar ner till källaren och duschar, vandrar upp igen, gör mig anständig och går ut för att möta världen.
På väg ner till stadskärnan bär jag en jacka för lite. Som den vanliga dag det faktiskt är så blåser det 7 m/s här i min charmigt tilltufsade västkuststad och vinden sliter i min blårödrutiga skjorta. Men det gör inte så mycket, för den här vanliga dagen skiner solen och värmer även en klen stackars vinter-vägrare som lämnat jackan och halsduken hemma.
Denna vanliga dag ska jag egentligen sätta mig ner med mina skolböcker när jag kommer hem igen. Jag ska läsa "Offentlig förvaltning" och lära mig vad privatisering innebär och varför implementeringen av politiska beslut kan vara problematisk.
Men idag är jag inte på humör för det. Jag känner, som vanligt, för att läsa Simone de Beauvoirs ord om manssamhället och kvinnans frigörelse. Idag säger hon klokt;
Damtidningar undervisar i konsten att ”fånga” en man ungefär som flugpapper fångar flugor. Det jämförs med ”fiske” och ”jakt” och fordrar stor skicklighet: sikta inte för högt, men inte heller för lågt, var inte romantisk utan realistisk, blanda koketteri och blygsamhet, begär varken för mycket eller för lite.
Och jag suckar för mig själv och undrar när kärleken börjar och när det jävla spelet slutar. Detta bestämmer jag mig för att fråga kompisen som strax kikar förbi för Halvåttahosmig/Idol/Bergflyttarin-mys, men när hon kommer blir jag så upptagen med att ha roligt, skratta åt falsksång och äta chips att jag glömmer min viktiga frågeställning.
Det är en vanlig dag som lider mot sitt slut. Jag säger hejdå till mitt trevliga sällskap i dörren och sätter mig åter vid datorn. Tar en rutinmässig titt ut genom fönstret för att checka om killen i fönstret tvärsöver fortfarande är vaken. Nej, släckt och nattsvart och jag funderar en kort sekund på om jag också ska sova men den korta sekunden av förnuft är snart över och snart vilar jag istället på min kära soffa och lyssnar på Paolo Nutini. Denna vanliga kväll sjunger han
Autumn leaves have faded now,
that smile that I've lost, well I've found some how
Because you still live on in my fathers eyes,
These autumn leaves, oh these autumn leaves are yours tonight
Det är en vanlig dag och hösten har börjat. En vanlig dag och jag ska snart somna en timme senare än vad jag borde. Men jag tycker så mycket om den lilla stunden runt midnatt att jag är beredd att offra min nattsömn. Musiken, mina tankar och jag, ensamma tillsammans med hela världen framför en liten datorskärm.
Innan jag släcker ner och avslutar den vanliga dagen slänger jag för första gången idag en blick mot min tysta mobil. Och jag erkänner för mig själv att jag hade blivit glad om han hade hört av sig ikväll. Men också att det inte gör mig någonting om han aldrig skulle ge ifrån sig ett endaste pip igen. Han är så fin att jag alltid tänker på honom, men mina vanliga dagar som jag lever här på egen hand är också väldigt, väldigt fina.
Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()
when old love keeps you waiting
2010-09-17 @ 23:20:40
Det är svårt att fortsätta som att ingenting har hänt. Ska inte sticka under stol med det. Och jag skulle ljuga om jag sa att hans sms inte gav mig hopp. Hopp som jag inte vågat känna på två månader och som nu satte min värld i gungning igen för en vecka sen.
Så ja, det är svårt att inte tänka på honom nu. Att hindra mig själv från att minnas hur fint allt var när han fanns här.
Men om jag tar några minuter, andas lite, och skakar av mig tendensen till passivitet och den ständiga väntan på killens bekräftelse, så går det lite lättare att fortsätta på my winning streak av självkänslobyggande. Då minns jag varför jag är här, hur jag kom hit och varför det tog flera veckor för mig att sluta gråta om natten.
Jag vet så väl att jag ska leva för mig. Leva för mig och inte killar som först väljer bort mig och sedan inte verkar kunna bestämma sig för om de ångrar beslutet eller inte.
You remember the good times but the good times don't remember you
Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()
det finns en fara i att aldrig hitta vägen, det finns nåt vackert med att vandra den ändå
2010-09-14 @ 11:29:31
Som en förvirrad vind som hastigt byter riktning har han, av okänd anledning, tagit sig in i mitt liv igen. Jag lät honom göra det. Mest för att jag är nyfiken på vad som förde honom hit. Om vi träffas, som han säger att han vill, så kommer jag att fråga honom vad som har förändrats sen i juli då han skrev att han inte var redo. Är han det nu? Jag vill minnas att han använde orden Jag tror inte att jag är rätt människa för dig.
Okej. Men han är det nu alltså?
Jag är lite omtumlad. Hade ju ställt in mig på att han aldrig någonsin skulle höra av sig igen. Och därför har jag ingen stötdämpare eller säkerhetsnät för situationen som nu råder, vet inte vad jag ska göra eller hur jag ska ställa mig till att han plötsligt hör av sig.
Jag är på min vakt, rädd, skeptisk och hatar att han valsar in hit på nytt. Men jag är samtidigt glad, förtjust, lite för intresserad och tycker fortfarande så mycket om honom.
Jag vill höra honom förklara varför han är här igen. Om det är så att han ärligt och uppriktigt ångrar sig. Eller om han tror att bara han välsignar mig med sin närvaro igen så kan allt bli som förut. Men det kan det inte. Jag vill ha en förklaring. Tills dess har ingenting förändrats.
Permalink Allmänt Kommentarer (4) Trackbacks ()
minnen från en annan tid
2010-09-12 @ 00:24:59
Jag föll, men inte fångade du mig Du vände och gick hemåt till dig Då jag krossades brutalt vände du dig inte om Fast du hade bett mig hoppa, fast du hade viskat - kom! Då jag fallit tror jag inte du såg hur förkrossad jag var där jag låg Kanske har jag fel, men jag tyckte att du log Och jag tänkte, om jag dör blir det för detta leende jag dog Och jag minns hur jag såg ner ifrån en svindlande höjd Där såg jag dig - leende och nöjd Jag trodde du kommit hit för att möta mig Men halvvägs i luften såg jag - att jag misstagit mig Du var inte där för mig Jag föll som om jag trodde att jag var beskyddad av dig,
ja, osårbar Jag visste inte då att ett ja kan bli ett nej Men halvvägs i luften såg jag att du hade ändrat dig För utan tvekan vände du och gick Du gick utan att möta min blick Kanske har jag fel, men jag tyckte att du log Och jag tänkte - om jag dör blir det för detta leende jag dog Och jag minns hur jag såg ner ifrån en svindlande höjd Där såg jag dig - leende och nöjd Jag trodde du kommit hit för att möta mig Men halvvägs i luften såg jag - att jag misstagit mig Du var inte där för mig Du var inte där för mig
Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()
på väg
2010-09-02 @ 20:15:55
När jag sitter i min lägenhet en eftermiddag kan det hända att jag tappar bort mig själv lite grann. Nacken värker av för många stillasittande timmar framför datorn och oviktiga saker på internet. Viljan att göra någonting över huvud taget blir svagare hos mig för varje minut som passerar.
En sådan eftermiddag räcker det egentligen att jag kliver utanför dörren. Och har jag tur är det en solig dag i början av september. Då är det mycket troligt att jag tar en stilla promenad längs Västra stranden och har solen i nacken och tänker att jag har tur som får leva. En sådan eftermiddag i början av september kan det hända att jag fylls av en lyckokänsla som växer och sprider sig i hela min kropp. Undrar om man får känna sig så glad utan någon som helst anledning. Om det är möjligt, när man trots allt saknar så många saker.
Luften är kylig. Två tröjor krävs för att stänga den ute. Vid den här tiden på året är det tydligt att sommaren lämnar oss, tar ett sista farväl. Sen när blev det så vackert?
Just den här eftermiddagen känns det som att jag ska dö imorgon, för såhär lycklig kan man inte vara utan att något otäckt snart händer och trasar sönder allt. Eller kanske är det möjligt. Bara man bestämmer sig för det. Bara man vill.
Permalink Allmänt Kommentarer (3) Trackbacks ()
kärlek..... den tar slut från kyss till kyss
2010-09-01 @ 00:17:47
Det är egentligen rätt komiskt när man tänker länge på det. Komiskt, som när man upprepar ett ord tillräckligt många gånger tills det låter så konstigt att man bara måste skratta.
För visst är det lite kul? Lite småskoj att jag har varit så jävla korkad att jag först nu har kommit ifrån tanken på honom. Tanken som skavde invid hjärtat och tillät mig att sakna honom.
Ett ödeläggande sms och två månaders ältande och längtande. Fyfan. Och det som rehabiliterade mig var inte ens det. Varken hans ord Jag kan inte göra detta nu, är inte redo eller åtta veckors gråt mot kudden kunde inpränta i mig att han inte ville ha mig, att DET ÄR ÖVER.
Tills en dag. Nu. Då han, trångsynt kille som han är, tog bort mig som vän på Facebook.
KRASCH. Tryckvågen från bomben hade till slut nått mig. Äntligen.
Och vad insåg jag?
Att han verkligen är borta och att han är en jävla idiot. Han är dum i sitt jävla huvud, men han gjorde mig precis en tjänst. Han gjorde det jag inte förmådde mig själv till att göra - att fullständigt radera. Släppa. Glömma.
Och det är lite skrattretande alltihop. Att jag inte var klarsynt nog att på egen hand förstå vad som är bäst för mig. Att hans diss och act of pure unthoughtfullness ironiskt nog är det som räddar mig.
För nu är jag fri. Tanken på honom gör inte ont längre.
Och jag lovar, här och nu, att det kommer dröja länge innan ni får se mig fastna igen.