vid kusten någonstans
2011-04-18 @ 23:56:05
Det är inte så att orden har tagit slut. Nej, tvärtom, faktiskt. Jag tänker och jag pratar och jag skriver. Bara inte här.
Här vet jag inte vad jag ska säga. Orden blir så tunga. Om jag gör ett solskensinlägg är jag lycklig och då vill jag inte uttrycka mig negativt om min tillvaro i inlägget efter det. För att det ser så illa ut. Som att vinden plötsligt vänt och att jag har gått och blivit deppig och nere och att allting är mörkt. Men det stämmer ju inte alls. För jag är aldrig riktigt olycklig, jag kan omöjligen vara det, inte nu, inte här, på Västkusten, tillsammans med de människor som varje dag gör mitt liv ännu lite bättre och får mig att trivas ännu lite mer.
Jag pratade med en vän om det igår. Om varför jag tycker att min gamla hemstad, bortsett från familjen som bor där, är skit. Och om varför jag egentligen helst hade velat slippa att någonsin sätta min fot där igen.
Jag försökte förklara, och han försökte förstå, men det slutade med att vi släppte ämnet och istället fortsatte vår promenad längs stigen vid havet som april väckt till liv. Kvällssolen värmde fortfarande och vi skrattade åt typiska halländska uttryck och det slog mig plötsligt, att det är just det, detta, den här fina platsen, allt hos den, allt som finns här; Det är denna plats som gör att min hemstad i den småländska skogen på ett grundläggande plan inte har att göra ett skit med vem jag är, var jag hör hemma eller vart jag är påväg.
Det är denna plats som ibland får mig att tänka, i tystaste hemlighet och med en hint av ödestro, att jag nog, hela tiden, var menad att hamna här.
Nu blev det lite av ett solskensinlägg ändå.
Klart slut.
Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()
som regnet under en störtskur, där en sekund, sedan borta i nästa
2011-04-03 @ 20:04:58
Jag vill inte lasta andra människor för deras kärlekslycka. Hålla på och förbanna och så. Det är lite ofint. Men idag känns det ändå väldigt skönt att göra det.
Jag är arg, herregud vad arg jag är. Arg på turturduvorna som promenerade på stranden, på de gifta paren som bor i mitt hus, på mamman och pappan i barnfamiljen längre nere på gatan, på alla mina nära och kära som har hittat kärleken. De har något jag inte har, de känner något som jag aldrig känt, de vaknar upp med någon på morgonen och går och lägger sig med samma någon på kvällen, denne någon älskar dem, de har dåliga dagar och bra dagar men kan alltid luta sig tillbaka i tryggheten att de duger som de är. Detta provocerar mig något enormt.
Det enda som är mer ofint än att vara arg på människor som inte förtjänar det är att snacka om orättvisor utan att avse krig, död eller mänskligt lidande. Men alltså. Det är så jävla orättvist. Varför ska jag behöva kämpa för att trivas med att vara singel? Varför ska jag behöva komma hem till en tom lägenhet? Varför ska jag behöva träffa oåtkomliga eller otillräckliga killar som inte anser att jag är värd att stanna hos? Varför har jag inte mött en kille som vill vara med bara mig för att han inser att det inte finns någon bättre för honom än just jag?
Och jag kan inte fatta att jag säger detta som högskolestudent med tjugo års livserfarenhet. Men. Om livet är ett enda stort lotteri så är detta fan ta mig en av de mest smärtsamma nitlotterna. Det är det! Säg inte emot.