vid kusten någonstans
2011-04-18 @ 23:56:05
Det är inte så att orden har tagit slut. Nej, tvärtom, faktiskt. Jag tänker och jag pratar och jag skriver. Bara inte här.
Här vet jag inte vad jag ska säga. Orden blir så tunga. Om jag gör ett solskensinlägg är jag lycklig och då vill jag inte uttrycka mig negativt om min tillvaro i inlägget efter det. För att det ser så illa ut. Som att vinden plötsligt vänt och att jag har gått och blivit deppig och nere och att allting är mörkt. Men det stämmer ju inte alls. För jag är aldrig riktigt olycklig, jag kan omöjligen vara det, inte nu, inte här, på Västkusten, tillsammans med de människor som varje dag gör mitt liv ännu lite bättre och får mig att trivas ännu lite mer.
Jag pratade med en vän om det igår. Om varför jag tycker att min gamla hemstad, bortsett från familjen som bor där, är skit. Och om varför jag egentligen helst hade velat slippa att någonsin sätta min fot där igen.
Jag försökte förklara, och han försökte förstå, men det slutade med att vi släppte ämnet och istället fortsatte vår promenad längs stigen vid havet som april väckt till liv. Kvällssolen värmde fortfarande och vi skrattade åt typiska halländska uttryck och det slog mig plötsligt, att det är just det, detta, den här fina platsen, allt hos den, allt som finns här; Det är denna plats som gör att min hemstad i den småländska skogen på ett grundläggande plan inte har att göra ett skit med vem jag är, var jag hör hemma eller vart jag är påväg.
Det är denna plats som ibland får mig att tänka, i tystaste hemlighet och med en hint av ödestro, att jag nog, hela tiden, var menad att hamna här.
Nu blev det lite av ett solskensinlägg ändå.
Klart slut.
Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()
Kommentarer
Postat av: Mammsi
Skönt att se att orden inte har tagit slut... saknar dom! Pussis :)
2011-04-19 @ 08:20:32