som regnet under en störtskur, där en sekund, sedan borta i nästa
2011-04-03 @ 20:04:58
Jag vill inte lasta andra människor för deras kärlekslycka. Hålla på och förbanna och så. Det är lite ofint. Men idag känns det ändå väldigt skönt att göra det.
Jag är arg, herregud vad arg jag är. Arg på turturduvorna som promenerade på stranden, på de gifta paren som bor i mitt hus, på mamman och pappan i barnfamiljen längre nere på gatan, på alla mina nära och kära som har hittat kärleken. De har något jag inte har, de känner något som jag aldrig känt, de vaknar upp med någon på morgonen och går och lägger sig med samma någon på kvällen, denne någon älskar dem, de har dåliga dagar och bra dagar men kan alltid luta sig tillbaka i tryggheten att de duger som de är. Detta provocerar mig något enormt.
Det enda som är mer ofint än att vara arg på människor som inte förtjänar det är att snacka om orättvisor utan att avse krig, död eller mänskligt lidande. Men alltså. Det är så jävla orättvist. Varför ska jag behöva kämpa för att trivas med att vara singel? Varför ska jag behöva komma hem till en tom lägenhet? Varför ska jag behöva träffa oåtkomliga eller otillräckliga killar som inte anser att jag är värd att stanna hos? Varför har jag inte mött en kille som vill vara med bara mig för att han inser att det inte finns någon bättre för honom än just jag?
Och jag kan inte fatta att jag säger detta som högskolestudent med tjugo års livserfarenhet. Men. Om livet är ett enda stort lotteri så är detta fan ta mig en av de mest smärtsamma nitlotterna. Det är det! Säg inte emot.
Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()