make the world turn clockwise
2011-08-24 @ 21:14:44
I en bok läste jag någonting om hösten, att det skulle vara döendets årstid. Döendets årstid, för att allt det gröna dör. Alla löv, alla blommor. Sedan föds det på nytt till våren igen. I texten stod det att det är orättvist att människan inte kan göra samma sak. Klä av sig sin gamla kostym, låta den ruttna bort och sedan ta på sig en ny, en bättre, när våren kommer.
Men jag tänker att det är det man gör. Ju. Fast människan väntar inte ända till våren med att byta kläder, som löven. Hösten är inte döendets årstid, det är förändringens. Det är då man tänker att allt ska bli annorlunda. Sommaren försvinner långsamt, man sörjer det. Det är en av de mest vemodiga stunderna i livet. Och man börjar rusta för kortare dagar och kallare luft, gör sig redo. Men man gör sig inte redo för en höst som liknar hösten året innan. Eller hur? Man vill alltid förändra något.
Man kanske lämnar sin gamla stad. Man kanske lovar sig själv att lägga ner mer tid på något man tycker är viktigt. Eller någon man älskar. Man kanske börjar sitt sista år i skolan. Man kanske går till frisören och sedan kliver ut nöjd och höstklar.
Förhoppningarna är aldrig så stora som när vi går in i september. Det är inte Nu kommer allting att tyna bort, jag vill göra samma sak utan mer Nu gör vi det här, jag är redo.
Jag är redo.
Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()
"just nu längtar jag inte efter någonting"
2011-08-22 @ 01:31:48
Jag kan inte svara på vad som driver mig till att öppna mina tonåriga dagböcker och läsa dem från pärm till pärm och matas med allt det mörka som ligger gömt där. Det är självplågeri för sådant är menat att hållas gömt, att glömmas bort. Det är nedskrivet och bevarat, men det ska inte läsas. Det är för mörkt.
Jag var fjorton år och okysst och tyckte att livet handlade om att bli kär och älskad tillbaka. Varje dag i skolan räknade jag hur många gånger en viss kille tittade på mig eller pratade med mig, jag sparade varje ögonblick. Och i slutet av dagen summerade jag allt. La ihop det och avgjorde om det betydde något eller om allting bara var inbillning. Oftast kom jag fram till att det var inbillning och då skrev jag några rader om hur ful killarna måste anse att jag var och att alla bara såg och ville vara med min bästa kompis och min tvillingsyster. Inte mig.
Nu gör det ont att förstå att killar på det ena eller andra sättet alltid har varit så satans viktiga för mig. Jag rättade hela mitt liv efter vad de kunde tänkas tycka om mig och livnärde mig på längtan efter att få älskas av någon utav dem. Stackars lilla naiva, okunniga flicka. Jag vill ruska om mitt fjortonåriga Jag och skrika åt henne att odla sina intressen, skriva en bok, springa en mil eller vad fan som helst, bara inte fokusera så mycket på prinsessaidealet och tvåsamheten.
Men det värsta är inte hennes hang-up på killar. Det värsta är när hon skriver om sitt eget vara eller icke vara.
Jag brukar tänka ibland, "om jag skulle dö nu, hade jag brytt mig?" Som i morse, jag blev biten av hunden i armen, det blev ett litet sår och nu är det en bula. Om jag har fått stelkramp och ska dö är jag inte särskilt ledsen. Jag hade liksom aldrig kunnat ta självmord men om jag dör en naturlig död har jag väl rätt att tycka om det är bra eller dåligt. På min begravning har jag bestämt vilken låt som ska spelas. Antingen Flying without wings med Westlife, eller Without you med Mariah Carey. Eller den femtonde låten på pappas Queenskiva.
Jag känner inte igen orden. Vem har skrivit om att dö av stelkramp? Om att sluta kämpa för sitt liv? Den här fjortonåringen är inte jag.
Lilla, lilla flicka. Jag hade glömt. Förträngt. Att hon en gång fanns.