från kylan in i värmen
2011-01-26 @ 23:41:46
Det gör lite ont att se den torra asfalten njuta av solskenet och samtidigt veta att snön med all säkerhet kommer att frysa hela staden till is igen flera gånger om innan våren är här för att stanna. Och fåglarna kvittrar naivt om morgnarna och det stackars havet ligger stilla och förväntansfullt och tror att det när som helst kan komma badande sommarmänniskor och börja plaska. Det får mitt hjärta att brista en aning.
Men snart är det februari, det blir ljusare och ljusare för varje dag. Mars väntar otåligt runt hörnet, kan inte vänta på att få dyka upp och muntra upp oss och våra grådaskiga själar, och sedan kommer april strax därefter med sin starka sol. Fortare än man hinner säga Fan jag orkar inte med det här längre så slår knopparna ut på träden, Håkan kommer till vår lilla västkuststad och förgyller våra liv och rätt som det är så är dagen längre än natten och man sitter på en strand i solnedgång och grillar med sina bästa vänner och dansar orädd, full och lycklig hem genom Slottsparken en ljus och ljummen sommarmorgon.
26 januari. Inte långt kvar nu.
Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()
det kommer bara leda till något ont?
2011-01-23 @ 20:12:40
En tjej och en kille möttes på gatan idag. Han stod i korsningen vid Stockenbergsgatan och väntade henne när hon med försiktiga steg kom gående över Nettos istäckta parkering. Hon la ner de tunga matkassarna på marken och placerade armarna om hans hals. Han kramade henne inte. Istället fattade han varsamt hennes ansikte med sina händer. Och jag stod för långt bort för att kunna höra vad han sa men jag är säker på att han viskade Du gör mig så lycklig att jag inte vet var jag ska ta vägen. Sedan kysste han henne, mitt i korsningen vid Stockenbergsgatan, och en labrador satt och sket i en buske alldeles intill och en bil fick väja från vägen och köra upp på trottoaren och cyniska Jag stod några meter bort och glodde och glömde plötsligt varför kärleken är skit och rent påhitt.
Men de märkte ingenting av detta. De log mot varandra. Han plockade upp en av hennes matpåsar och de gick hand i hand därifrån.
Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()
vi var människor från början
2011-01-18 @ 23:20:10
Det är i slutet av maj och genom takfönstret letar sig det sista dagsljuset in till honom och mig där vi sitter i min soffa. Med rynkad panna och plötsligt allvar i rösten berättar han att han såg en tant dö idag. Hon föll ihop mitt i folkmassan utanför studentbalen. Vad otäckt, säger jag och håller om honom lite extra hårt, frågar vilken film han tycker att vi ska titta på ikväll. Han är tyst en stund. Den rosa kvällshimmelen reflekteras i hans bekymrade ögon. Hennes hjärta bara stannade, det var över på en sekund, sen var hon borta, säger han och ser på mig.
Hans vanligtvis ljusa blick har ersatts av något gravallvarligt, något bottenlöst mörkt. Det gör mig lite illa till mods.
Jag tar hans hand och vet att han letar efter någon form av tröst, att han vill att jag ska säga något som lindrar denna existentiella ångest. Men jag hittar inga ord och mitt huvud är tomt. Hopplöst otillräcklig kramar jag hans hand. Han vänder sig om och makar sig till datorn.
Går det något bra på tv ikväll då, frågar han och lika hastigt som det dök upp så är också det mörka i hans ögon borta. Och utanför fönstret går solen sakta ner bakom husen.
Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()
jag blev som kvar
2011-01-16 @ 00:41:52
När allt som är bra dränks av dålig musik och jag sitter i en kladdig gammal skinnsoffa på puben vid det lilla torget och försöker att inte känna allt som är dåligt. Då blir jag lite salongsförälskad. Tillfälligt dum i huvudet. Blind för det som är verkligt och döv för allt som är sant. Drabbad av selektivt minne. Då ser jag mig nedslående omkring och låter alla äckliga och ointressanta killar i lokalen får stå som bevis för att det inte finns något att hämta här eller någon annanstans. Att ingen någonsin kommer kunna trumfa honom, vara lika fin som han. Att ingen någonsin kommer kunna få mig att känna så mycket som jag gör för honom.
Det är så lätt att få för sig att det är så det är. Men livet går ju faktiskt vidare och det är onaturligt att sätta sig emot och klamra sig fast vid ohälsosamma personer från en tid som inte finns länge. Eller som egentligen aldrig fanns överhuvudtaget.
Men så kommer natten och jag drömmer oroliga drömmar om honom och om att bli avvisad, nobbad, nekad, trampad på, ignorerad. Och jag vaknar till ett sluddrigt fyllesms och förstår ju så väl att han inte kan se mig. Han ser inte vem jag är eller hur jag bör behandlas. Och det är felfelfel av mig men jag kan inte sudda ut honom från mitt liv. Jag kan utesluta honom. Skita i att svara honom. Jag kan låta honom veta att han inte förtjänar mig.
Men. Jag förmår mig inte att glömma honom. Det går inte.
Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()
ser du nåt som liknar en tår, så är det isen som droppar
2011-01-11 @ 21:34:53
Och den bleka vintermånaden fortsätter och solen skiner inte så ofta längre. Kylan håller i sig. Igår låg dimman tät och ingenting finns att göra utomhus förutom att halka omkull. Bättre då att spendera tiden inomhus. Och vänta ut januari tillsammans med sin väggalmanacka som är uppsatt på en hedersplats i lägenheten. Den lugnar mig. När jag ibland är nere eller vill skrika för att jag är så in i helvetes trött på att frysa så säger almanackan att jag inte behöver oroa mig, för ljusare dagar är på väg. Fint.
Och en mysig film kan alltid stilla januaris inbyggda vemod och dämpa frustrationen som växer för varje ny snöflinga som lägger sig på marken. Igår såg jag Förnuft och känsla. Jag hade tänkt att vältra mig i romantisk smörsmet och vacker brittisk 1800-talsdialog, men jag blev lite besviken. Smörig smet och vacker dialog var det visserligen gott om. Men det bet liksom inte. Inte på mig och mina kvinnorättstankar och jämställdhetssträvan. Som besegrad platsfolie mot en för glatt och halkig yta satt jag och försökte känna någonting för storyn och den stackars Mr Willoughby som älskade Marianne men svek henne för att han prioriterade ekonomisk trygghet framför kärlekslycka. Jag försökte sympatisera med Marianne som under ena halvan av filmen var helt uppslukad av förälskelse och under andra halvan hopplöst förstörd av hjärtesorg.
Vafan.
Och jag lovar mig själv att aldrig stå gråtandes i ösregn utanför en killes hus och viska hans namn och citera dikter som vi brukade läsa ihop men som nu sorgligt nog överrenstämmer med vårt öde, att för alltid vara åtskiljda.
Snälla, om jag någon gång kommer ens i närheten, sätt en kula i huvudet på mig. I beg of you.
Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()
lika självklart spricker isen, som den frusit till en gång
2011-01-06 @ 23:29:04
Att januari ska vara så jävla motig jämnt. Varför blir det alltid så? Att det kvittar hur sysselsatt man är, hur glad man gör sig eller hur mycket Håkan Hellström man lyssnar på. Slutar ändå med att man pulsar runt i meterdjup snö och frågar sig själv varför man överhuvudtaget ska stiga upp på morgonen.
Hjärtlösa, kylslagna, vidriga januari. Varför ska det alltid bli så.
Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()
de djävlar som förändrat mig
2011-01-04 @ 00:51:01
Har någon någonsin sagt till mig hur kärleken ser ut? Eller varför den kan lämna sådana hål?
Lars Winnerbäcks röst studsar mot väggarna i den lilla ettan på Furet och får de tända ljusen att darra lite. Vi sitter och sjunger med i vemodet, jag och min vän, och i en liten andningspaus från vår egen verklighet låter vi Lasse ta oss med till Söndermarken, till sin Hjärter Dam och Fröken Svår och till historierna om sina besvikelser och sina förälskelser. Det är fint. Och vi låtsas att allting är lika lätt som i hans sånger. Att man faller hårt, att man inte orkar fortsätta, men att man gör det ändå och man lämnar dem som dödar bit för bit av den man är och sedan reser man sig upp från skiten och man lever vidare och sjunger om hur man önskar sin ungdomskärlek allt det bästa och mer.
Vi låtsas ett litet tag. Att det är så. Fast vi så väl vet att ingenting är enkelt.
Och glädjen har försvunnit liksom jag, men jag hittar den en dag. Och jag är envis kan man tycka, men jag skall finna all min lycka.
Stearinljusen har blivit farligt korta nu. Lars Winnerbäck sjunger färdigt och harklar sig för ytterliggare lite melankoli ackompanjerat av körsång och piano. Men vi har låtsats färdigt nu, jag och min vän. Vi dämpar musiken och pratar en stund, om sådant vi egentligen brukar undvika att säga högt för att det gör lite för ont att höra. Vi pratar om dem som har fått oss att glömma oss själva. Om dem som borde sättas i isoleringscell med Lars Winnerbäck på repeat för att lära sig var hjärtat sitter. Om dem som är skiten som vi borde resa oss upp ifrån, men att det är det svåraste av allt.
Timmen blir sen och jag lämnar vännen med en kram och Lasse får fortsätta att sjunga för henne medan jag ger mig ut i snöovädret. Och när de vita flingorna dansar kring mina fötter och staden ligger tyst så tänker jag, stärkt av det vackra i att vandra här och att få ha så fina vänner, att jag kanske inte kan resa mig upp ifrån skiten ikväll. Men att jag någon dag kommer att klara av det.