vägen hem
2011-07-13 @ 00:39:13
Allting ser bättre ut genom bussfönstret. Ljusare. Vackrare. Lättare. För jag är en betraktare på avstånd. Jag behöver inte ta itu med världen på ett tag. Det är en paus. Rum för andning.
Chauffören säger att vi måste göra ett byte i Ljungby, att vi blir försenade med några minuter och jag frågar med hur många. Han svarar att han inte vet när vi kommer fram men att han är säker på att vi kommer att göra det.
Vi kör i kapp solen medan jag sover. Den når in genom bussfönstrets röda gardin och mina stängda ögonlock och jag vaknar. Sedan slumrar jag igen. Bussen knycker till. Jag vaknar. Gång på gång misslyckas jag med konstformen att sova sittandes och mitt huvud gungar i takt med bussens svängar. I en ömtålig millisekundsdröm trampar jag snett i en trappa och i samma stund faller mitt huvud mot sätet framför och jag öppnar ögonen och tittar ut över bussen och tänker nu skrattar någon åt mig men ingen tittar åt mitt håll.
Jag sjunker på nytt ner i tunna bussdrömmar.
I flera mil har ingen klivit av eller klivit på. På bussen blir vi en familj som inte pratar med varandra, inte ser varandra, inte vill veta något om varandra. Men vi är överrens, det är ingen som kliver på härute för det är ingen som bor här. Den täta granskogen byter av hundraåriga åkrar, men det är mil efter mil av ingenting. Landskapet vi ser utanför fönstret är bara ett gränsland mellan platsen vi kommer ifrån och dit vi är på väg. En paus. Från världen.
Solen bränner mitt ansikte men det är raksträcka nu och jag tillåts drömma en längre stund. Jag drömmer att hela bussen sover och en efter en vaknar när vi rullar in i staden. Någon börjar applådera och ingen förstår riktigt varför men så hurrar snart hela bussen och i min dröm vänder sig chauffören inte om men vi kan se i backspegeln att han ler. Bussen stannar till slut, slutstation, dags för avgång, dörrarna öppnas med en pysande suck och ingen tittar på sina armbandsur, sina klockor. Kan hända att vi är försenade. Kanske att vi är i tid, att vi hann ifatt oss själva. Men framme är vi. Precis som han sa.