falla och flyga på samma gång
2011-03-18 @ 16:46:23
Det ligger snö på marken, igen, och vårkänslorna som växte i mig är lite förvirrade nu. Men jag lider ändå inte särskilt mycket av att det är vitt ute. För är det inte så att värme och soliga dagar förpliktigar? På något sätt. Man känner sig liksom tvungen att ta en promenad, bara man är UTOMHUS och NJUTER av dagen för VEM VET om det är lika fint väder imorgon. Sådär känner man hela sommaren ju. Så vad gör det om det är vinter under några dagar till? En liten paus från fint-väder-tvånget.
Men visst, det är klart, jag är väl inte dum, jag hade såklart hellre haft torr asfalt och sol denna dag. Men vet ni vad? Livet är härligt, även med några centimeter snö på marken. Idag har jag lämnat in en skoluppgift, en härlig kväll väntar med vänner och god mat och vin och bra musik, jag mejlar med en fin kille som möjligen/kanske/eventuellt skulle kunna bli något mer, jag har ett jobb och människor som älskar mig och jag är frisk och söt. Så. Kom an då, gudsförgätna snö. Täck över hur mycket du vill och begrav hela stan! Det gör mig ingenting. Livet är så härligt här ändå.
Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()
har du svårt att sluta grubbla fast det får dig att må dåligt?
2011-03-09 @ 18:54:44
"Kvinnor som tänker för mycket". Kände mig träffad av titeln där bland alla böcker på självhjälpshyllan på biblioteket. Var tvungen att låna hem den.
Hej. Jag är en kvinna som tänker för mycket. Samtliga dåliga tankemönster som pekas ut i denna bok är mitt liv i ett litet nötskal. Jag har tänkt för mycket och ältat i hela mitt liv, men jag har alltid förklarat det med att jag är filosofiskt bottenlös. Men nehej, det fanns tydligen en diagnos. Jag är en hypertänkare.
Att hypertänka innebär att man går igenom negativa tankar och känslor, undersöker dem, ifrågasätter dem, knådar dem som deg. Och precis som en jäsdeg som blir dubbelt så stor efter att den har knådats så expanderar våra negativa tankar och börjar fylla upp hela hjärnan.
Det finns strategier för hur jag ska undvika detta hypertänkande, och jag borde verkligen ta till mig dem. Boken har hjälpt mig att inse att mitt eviga ältande inte är nyttigt. Och jag som trodde att det var så varenda människa behandlade problem och jobbiga händelser. Att alla ältade och ältade och ältade. Jag trodde hypertänkandet var mänsklighetens essens, det som skiljer oss från andra djur. Framförallt trodde jag att det oändliga tänkandet gjorde mig klokare. Men jag inser ju nu att det inte är så. Det enda som har hänt är att jag grävt ner mig ännu djupare i negativa tankar och mått sämre.
Så, en jättebra bok alltså. Ett uppvaknande minst sagt. Och nu har jag tydliga strategier framför mig som ska hjälpa mig hålla mig ifrån hypertänkandet, men, jag är lite ledsen. För, jag vet inte, att hypertänka är ju det jag gör bäst. Det är ju min grej. Det är.. jag. Alltså. Hur ska man kunna leva utan att tänka för mycket, när det enda man har gjort i sitt liv är att tänka för mycket?
Och ironiskt nog är detta hypertänkande på hög nivå. Helvete då.