och den trasiga gatlyktans ljus påminner mig om att allt det här också tar slut
2011-05-23 @ 23:41:45
Man kan sitta i skolan utan att snubbla över farliga tankar om dåtiden. Man kan vara på väg någonstans, hem kanske, gena igenom en park med utslagna syrener, och det känns knappt att man en gång kände sig kär just där, i parken med syrenerna, och man glömmer att man frågade Känner du hur det doftar och med cigaretten mellan fingrarna svarade han Nä jag känner inte så mycket längre, men det luktar säkert gott. Man kan somna på kvällen och sova lugnt, en hel natt, och inte ha mardrömmar om gamla minnen som sedan stannar kvar och gör ont hela nästa dag. Man kan tycka om sin tillvaro.
Men sen kan man, utan att förstå hur det egentligen gick till, bli golvad av att mitt i natten vandra förbi sitt förflutna utanför en thairestaurang där han står med snaggat huvud, sneda ögon, tonårsfjun som ska föreställa grunden till en mustasch och med en nytänd cigg i handen.
För att man fortfarande känner sig kär, som i parken? Nej.
För att man är ledsen? Nej.
För att man, oavsett hur långt tid som går eller hur mycket vett man inbillar sig att man har, aldrig slutar önska att man fick vara som den där jävla cigaretten och få nudda hans läppar och vila i hans hand, och att han kunde ge upp förnuft, alla sina gränser, hela sitt liv, för att få ha en nära?
Ja. Lite. Kanske.
Man kan ägna honom sekundsnabba funderingar. För att man vet att det går över, som en dålig film kommer det snart att ta slut, det gör det alltid, man måste tro det i alla fall, för man klarar inte att snubbla och bli golvad gång på gång, så fort han dyker upp. Det är inte möjligt att leva så.
Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()
allt jag vill ha
2011-05-11 @ 23:43:33
Maj är här och som jag längtade då i vintras. Längtade efter doften av blommor, regn på solvarm asfalt och allt det där andra våriga somriga härliga lyckliga. Men såklart nöjer jag mig inte nu. Såklart är det något som fattas ändå. Såklart. Som att jag skulle ha gått och blivit okomplicerad helt plötsligt? Nej.
Jag har det bra men ibland mår jag dåligt. Jag känner mig glad sen känner jag mig ledsen. Jag är solbränd sen är jag blek, jag är rastlös sen är jag trött, jag är smal sen känner jag mig tjock. Jag hatar att det är så men hela mitt liv är ett enda motsatsförhållande. Precis som vanligt. Och precis som varje år trodde jag att känslan av att befinna mig i krig med mig själv skulle försvinna i takt med att våren och sommaren kom. Men, såklart, jag är ju fortfarande jag. Jag är fortfarande tjejen som vill gråta för att hon saknar någon hon egentligen inte får sakna, för att hon är tunnhudad och glömmer för fort. Jag är fortfarande hon som vissa dagar tror att hon ska spricka av lycka. Jag är hon som lånar böcker som heter "Kan kvinnor tänka?" och "Under det rosa täcket". Jag är hon som aldrig riktigt har försonats och förlikat sig med livet som singel även om hon levt det i 21 år och nyktert vet att en pojkvän inte löser bekymmer utan snarare skapar flera.
Varmare årstider förändrar inte den man i grunden är. Och det är okej. Det gäller bara att låta solen och det gröna få en att se allt med lite öppnare ögon, få en att aldrig sluta vara glad över saker. Som att inte glömma bort att uppskatta att man kan sjunga utan darriga nerver inför publik. Eller att aldrig glömma bort att man ibland måste finnas där för sina vänner även om de inte uttryckligen ber om det. Och så får man inte glömma att utnyttja en av fördelarna med att vara kvinna, dvs. skylla alla känslomässigt instabila blogginlägg på menscykel och andra hormonella rubbningar.