och den trasiga gatlyktans ljus påminner mig om att allt det här också tar slut
2011-05-23 @ 23:41:45
Man kan sitta i skolan utan att snubbla över farliga tankar om dåtiden. Man kan vara på väg någonstans, hem kanske, gena igenom en park med utslagna syrener, och det känns knappt att man en gång kände sig kär just där, i parken med syrenerna, och man glömmer att man frågade Känner du hur det doftar och med cigaretten mellan fingrarna svarade han Nä jag känner inte så mycket längre, men det luktar säkert gott. Man kan somna på kvällen och sova lugnt, en hel natt, och inte ha mardrömmar om gamla minnen som sedan stannar kvar och gör ont hela nästa dag. Man kan tycka om sin tillvaro.
Men sen kan man, utan att förstå hur det egentligen gick till, bli golvad av att mitt i natten vandra förbi sitt förflutna utanför en thairestaurang där han står med snaggat huvud, sneda ögon, tonårsfjun som ska föreställa grunden till en mustasch och med en nytänd cigg i handen.
För att man fortfarande känner sig kär, som i parken? Nej.
För att man är ledsen? Nej.
För att man, oavsett hur långt tid som går eller hur mycket vett man inbillar sig att man har, aldrig slutar önska att man fick vara som den där jävla cigaretten och få nudda hans läppar och vila i hans hand, och att han kunde ge upp förnuft, alla sina gränser, hela sitt liv, för att få ha en nära?
Ja. Lite. Kanske.
Man kan ägna honom sekundsnabba funderingar. För att man vet att det går över, som en dålig film kommer det snart att ta slut, det gör det alltid, man måste tro det i alla fall, för man klarar inte att snubbla och bli golvad gång på gång, så fort han dyker upp. Det är inte möjligt att leva så.
Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()
Kommentarer
Postat av: Emse
Fint...
2011-06-01 @ 13:08:10