saker att bli lycklig av en tisdag i januari
2012-01-24 @ 17:01:46
Äta lunch två våningar ovanför den vintervita staden, tillsammans med en av de finaste vännerna. Smyga sig fram och ta för sig en gång till av den goda lunchbuffén fast man nästan vet säkert att man inte får. Känna att tiden gick för fort, att man inte vill att det ska ta slut riktigt än. Ta en promenad ner till de gamla arbetarkvarteren nere vid vattnet, på andra sidan hamnen. Se på de nya, höga husen som sträcker på sig i solen. Frysa om fötterna, förlora känseln i tårna. Möta byggarbetarnas blickar där de sitter på byggställningarna och har lunchrast. Tänka att de måste ha förlorat känseln överallt.
Promenera tillbaka in mot stan, längs vattnet, berätta för vännen om de allra äldsta husen, om sjukhuset som blev ölbryggeri som blev restaurang.
Slå sig ner på det billigaste konditoriet, äta brownie och värma sig med te.
Ge sig ut i kylan igen, vandra hem själv, förlora kontakten med tårna på nytt. Öppna dörrarna till trapphuset och möta värmen som letar sig in överallt och känna doften av nybakta semlor.
Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()
och dagarna rinner ur min hand
2012-01-08 @ 00:20:18
Januari har tagit vid igen. Det känns som att jag alldeles nyss såg ut över 2011 (min bild av tiden och året är som ett hjul, när vi är i december och januari befinner vi oss högst uppe på hjulet, som högst upp i ett pariserhjul, sedan snurrar hjulet långsamt långsamt och i juni är vi allra längst ner).
Alldeles nyss såg jag ut över 2011 och allt det o-levda. Alla dagar som än så länge stod tomma och oskrivna. Inväntade våren i vinterslask och för tunna jackor. Och nu är vi här igen. Minus slasket. Tänk att det kan kännas som att hjulet snurrar fortare än vanligt, att tiden ibland flyger förbi och andra dagar står helt stilla, trots att man vet så väl att en dag alltid är tjugofyra timmar. En minut är alltid en minut och en sekund är alltid en sekund.
Det är januari igen och helt plötsligt finner jag mig själv ta nostalgiska promenader genom Halmstad. Jag går till havet, tänker på soliga dagar, födelsedagar. Jag passerar vänners hus som de flyttat ifrån, och husen de nu bor i, sätter på musiken som vi lyssnar på och som för alltid kommer förknippas med dem och sena kvällar och vin. Jag går till högsta utkikspunkten på berget ovanför sjukhuset och ser ut över staden - allt jag ansett vara mitt. Och så säger jag hejdå. Jag vet inte varför. Jag vet inte varför jag gör det för jag är inte ens säker på att jag ska flytta. Samtidigt vet jag att jag inte kan stanna kvar. Det finns för mycket som drar mig härifrån. Men också för mycket som håller mig kvar.
Låt hjulet stanna! Stoppa den rusande tiden. Våren kommer närmare och när den är här måste jag göra ett val.
Välja vart jag helst vill vara om ett år, när vi är högst uppe på hjulet igen.