I'm not lost, I'm not lost - just undiscovered
2009-11-23 @ 00:40:12
Har en ihålig, genomträngande smärta i magen. Mat gör ingen nytta. Det kvittar hur jag än vrider och vänder på mig. Fosterställning är inte ens ett alternativ. "Bakis" har fått en helt ny innebörd.
Men det här är vad man får efter att ha festat på tom mage. Gårdagkvällen var, utan tvekan, den bästa på länge och något en stor del av mig behövde. Hur kul som helst. Ändå finner jag mig sittandes där, på efterfest klockan fyra, och är konfunderad. Orden "Everyone wants to be found" är skrivna på väggen längs med de trånga kvadratmetrarna. Sju kärlekstörstande, hungrande, killar och tjejer sitter runt mig och varvar Lars Winnerbäcks melankoli med någon catchy rockdänga som bara en utav oss kan texten till.
Jag vet inte den exakta bakgrundshistorien hos var och en. Någon har precis, olyckligen, kommit ur det bästa förhållandet han haft och en annan har, olyckligen, aldrig fått känna på the real deal. Men alla sitter vi där och vill samma sak. Alla har vi en påträngande önskan om att slippa behöva gå hem ensamma denna kväll och alla erinrar vi den lilla, men oerhört starka längtan efter att få ha någon som sedan stannar hos oss, även när det har börjat ljusna.
Men klockan tickar. Väntar som vanligt inte på någon. Särskilt inte på sju ensamma själar.
Efter att ha begrundat alternativen i den lilla studentkvarten är jag inte den enda tjejen som ger upp och beger sig hem i den dunkla och disiga novembermorgonen. Vid en korsning vinkar jag hejdå till mitt cyklande sällskap som viker av åt ett annat håll, och samma minut som jag och Halmstad blir ensamma fylls jag av en sådan sorg som jag vet inte är nyttig. Men det finns, och jag kan inte ignorera den. Kanske är det den, eller möjligtvis den där sista fatala drinken, som får mig att vilja öppna munnen och brista ut i sång. Känner plötsligt att jag måste få ur mig all min alkoholdränkta sentimentalitet och både ögonblicket och min nuvarande livsposition kräver James Morrisons tungsinta men hoppfulla lyrik.
Konsertkvällen, skratten och alkoholen har dock tagit ut sin rätt på min röst. Istället för skönsång kommer ett väsande ljud ur mig. En liten antydan till ton, men inte mycket mer än så.
Jag tar Slottsjordsvägen hem. Inte en människa är i sikte. I symfoni med det avlägsna fågelkvittret på min avsevärt långsamma cykeltur trampar jag gatan fram och viskar;
Sometimes I feel so full of love it just comes spilling out
It's uncomfortable to see
I give it away so easily
But if I had someone I would do anything
I'd never, never, never let you feel alone
I won't leave you on your own
But who am I to dream?
Dreams are for fools, they let you down...
And I know that it's a wonderful world but I can't feel it right now
Well I thought that I was doing well but I just want to cry now
Well I know that it's a wonderful world from the sky down to the sea
But I can only see it when you're here, here with me
Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()