efter en tankeskingrande joggingtur;
2009-09-08 @ 23:09:57
Jag frågar mig själv vilka kriterierna är. Det är ändå jag som väljer. I slutändan kan jag säga ja eller nej, bekräfta eller neka.
Men jag kan inte komma ihåg vad jag nyss så frenetiskt och ihärdigt letade efter. Minns inte alls vad idealet var, vilken bild jag hade av hur han skulle se ut, eller om jag ens hade någon klar tanke om det.
Jag vet bara att det har aldrig någonsin har känts såhär självklart. Kanske säger det mer om mitt förflutna än vad det gör om nuet. Men ändå. Naturligt. Som att det bara var en tidsfråga när det skulle hända. Inte om. När.
Och nu händer det.
Låt mig få behålla den här känslan.
Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()
Kommentarer
Postat av: Emse
vänta, eran lilla joggingtur, eller var du ute och sprang själv och självmant?! nu blir jag avundsjuk och sur på mig själv...
2009-09-11 @ 22:36:23
Postat av: Linis
Nejsh för fan, du känner väl mig :P jag menade hans och min joggingtur. Den rörde (känns dumt nu i efterhand) runt i grytan och löste upp buljongtärningen, om du förstår vad jag menar :/
2009-09-12 @ 01:18:57