något vackert, något gammalt, något nytt
2010-11-04 @ 20:52:00
För första gången på en vecka eller mer skiner solen idag. Och såklar vill jag ta vara på varje sekund av det, så efter skolans slut på eftermiddagen snörjer jag på mig mina röda låtsas-Converse, sätter i hörlurarna i öronen och studsar ut i det fina vädret.
Har inget särskilt mål, går lite vart vinden för mig, för det blåser rejält idag, inte med Halmstadmått mätt, men ändå. Och vinden blåser i riktning mot stigen som skär igenom Rotorp, hela vägen upp till Flygstaden. Så den vägen tar jag. En speciell person brukade kalla den där stigen för Kärleksstigen och jag minns att gillade the sound of it och att det var just där han och jag promenerade. Och att stigen kantades av träd som stod i full blom. För vi blommade också.
Jag har vant mig vid det nu, det där att inte kunna vända mig om åt det ena eller andra hållet utan att springa in i minnen. Det gör inget. Det är okej. Det betyder bara att det börjar bli min stad nu. Ju fler platser jag fyller med minnen desto mer fastnar jag här.
En promenad längs Kärleksstigen tar bara femton minuter. Så idag viker jag av och följer istället vägen ner till den stora rondellen där Nya Tylösandsvägen börjar. Där är alltid tät trafik på sena eftermiddagen så jag får höja volymen på min mp3 för att överrösta bilarna. När jag sedan kommer ner till det lugna kolonistugeområdet vid Brottet dundrar "Ambitions" med Donkeyboy så högt att jag stänger av musiken i ren chock. Men jag börjar närma mig vattnet och tänker att bättre musik än havet finns ju egentligen inte.
Ett vilt hav möter mig när jag snubblar över småsten för att ta mig ner på stranden. Vinden rör upp stora vågor och drar dem med sig in mot land, men en felplacerad liten udde får dem att dela sig och slåss om åt vilket håll de ska. Samtidigt sänker sig solen så lågt att jag får kisa för att kunna se något alls. Det är mycket vackert. Så jag sätter mig ner på en sten och tittar på det hela en liten stund. Konstigt hur civilisationen kan kännas så långt bort, och att man inte ser en enda människa. Eller någon levande varelse överhuvudtaget. Jo, en liten fågel seglar i luften över viken. Den flyger in i den nedgående solen dit jag inte kan följa den med blicken, och jag tänker på den där tecknade filmen där fåglarna gör exakt på det sättet för att jägaren inte ska kunna se och skjuta dem. Lunne. Svanprinsessan. Vilken fin liten film.
Efter ett antal filosofiska tankar respektive onödiga filmanekdoter där på stenen vänder jag om och börjar promenera hemåt. Västra stranden, min älskade sola-på-sommaren-men-inte-bada-på- strand, breder ut sig framför mina fötter. Ovanligt tom idag. Där brukar alltid springa en fyrtiotalist med tvivelaktig kondition, ett medelålderspar rastar sin skälliga hund, en ung kille joggar förbi den flämtande fyrtiotalisten och en morfar leker vid strandkanten med sina små barnbarn. Men inte idag alltså. Jag har stranden för mig själv.
Där vågorna sköljer upp på stranden står ett tjugotal fiskmåsar på rad. Det ser väldigt komiskt ut. Som att de är barn som försöker ta mod till sig och doppa sig i vattnet. En efter en tar de några försiktiga steg ut i vattnet, för att sedan backa tillbaka igen när en massiv våg närmar sig. Och så håller de på.
Jag fnissar till och ska precis kolla vad klockan är på mobilen när den vibrerar i min hand. Sms. Och på något sätt vet jag vem det är ifrån utan att titta efter. Det sätter igång en reaktion i min kropp som är svår att hejda. Hjärtat slår snabbare och en hastig rysning drar igenom mig längs med ryggen och sedan ut över armarna. Eller kanske är det bara den kyliga vinden som drar in över mig och över stranden.
Jag stoppar ner mobilen i fickan igen. Vill inte låta a message from the past fördunkla min promenad. Jag hittar en stig upp till Aleskogen bland sanddynerna och innan jag går ifrån stranden ser jag ut över vattnet. Fiskmåsarna har lämnat den trygga strandkanten bakom sig, de ligger nu och guppar i de vilda vågorna. Jag lyfter blicken mot himlen, tror mig kunna få se hur solen sänker sig över horisonten, men ett stort moln har svept in över dess sista ljus och mörkret har istället kommit fortare än vad det egentligen skulle ha gjort ikväll.
Men det är okej.
Jag vänder mig om och fortsätter att gå. Och för varje steg jag tar lugnar sig mitt hjärta.
Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()
Kommentarer
Postat av: Mamma
Vilken fin eftermiddag vid havet... så härligt o fint beskrivet att det kändes som jag var där själv.. :)
2010-11-05 @ 08:56:02
Postat av: Jennie
För det första Hahaha, lunne! För det andra: You should be a fucking writer, Elina! Sjukt bra skriver du, du borde ta tag i det lite mer seriöst snart! Saknar Halmstad lite, när man läser om havet etc. :(
2010-11-05 @ 17:18:27
URL: http://jensmedmens.blogg.se/