tankar kring midnatt
2010-10-05 @ 00:10:20
Håkan sjunger Om du älskar mig kommer jag lämna dig, och om du lämnar mig kommer jag att älska dig. Och jag fastnar för just de orden ikväll.
Jag är ute och promenerar vid de öppna fälten där Karlsrohöjden möter Flygstadens golfbanor. Under kvällen på en av de varmaste dagarna i juli var det den här vägen jag vandrade. Men då såg allt annorlunda ut. Marken saknade de höstgula löven som nu ligger som ett täcke där jag sätter fötterna. Då, den där sommarkvällen, mötte solens sista strålar kvällshimmelen och bjöd på en vacker rosa föreställning medan några gråhåriga pensionärer drog en sen golfrunda och log mot mig när jag gick förbi. Jag svarade med ett leende men det falnade så fort jag passerade dem. För jag hade nyss fått veta att jag inte var önskvärd. Att han som jag ville ha mest av allt inte ville ha mig. Promenaden vid de vidsträckta fälten i solnedgången var tung och jag ville försvinna från jorden samtidigt som jag ville springa långt långt bort. Sorgen jag bar på hade jag hoppats på att aldrig någonsin behöva känna igen. Men nu fanns den där i mitt bröst. Och jag ringde syster och grät så häftigt att jag inte kunde andas.
Ikväll finns inga tårar. Inga brustna hjärtan. Ikväll har solen för länge sedan gått ner i väst och mörkret är redan så omfamnande att jag inte kan se flaggan vid golfbanans nionde hål. Min varma andedräkt möter oktoberkylan, den stiger som rökmoln efter mig och jag trycker min jacka tätt intill mig och trivs och är glad och jag älskar att gå och gå och gå tills alla tankar är tänkta och kan försvinna som min andedräkt mot himlen. Och till skillnad från den där vackra sommarkvällen när allt raserades så är jag inte längre tyngd av besvikelse och sorg över att ha blivit lämnad. Jag mår bra, bättre än vad jag trodde att jag skulle må nu när vi är påväg in i en mörkare årstid. Men det är så svårt att skaka av sig mörker som en gång funnits inombords. När jag hör Håkans ord från min mp3 slår det mig med extrem kraft att det förflutna är omöjligt att helt sudda ut. Det gör sig påmint när jag minst av allt önskar det. För han hör fortfarande av sig. Han, som tog mitt hjärta och sedan, en vacker sommarkväll, gav tillbaka det sargat och skadat. Jag kan vandra hur långt som helst och bygga upp allting igen och igen, men hans handlingar slutar aldrig att väcka frågor hos mig.
Och ikväll tänker jag att han står och vacklar. Att allt han någonsin har gjort är att stå och balansera mellan sina olika viljor och begär.
Om du älskar mig kommer jag lämna dig, och om du lämnar mig kommer jag att älska dig.
Jag vet att jag inte borde fundera över det, men jag tänker att om jag aldrig hade släppt in honom helt och fullt i våras så hade han fortfarande jagat efter mig, med större intensitet än någonsin. För när jag väl ville ha honom slutade jag att vara intressant. Och när jag nu inte längre finns inom räckhåll väcks intresset på nytt.
Så originellt. En vacklande kille som inte vet vad han vill och som tenderar att såra andra människor på vägen.
En favorit i repris.
Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()
Kommentarer
Postat av: Mamma
Djupa tankar kring midnatt...
Men det var väldigt vackra ord, du skriver så bra Elina!
2010-10-05 @ 08:50:04
Postat av: Emse
Fint skrivet indeed, men älskar den originella killens actions! Killar som inte vet vad de vill, pojkar som aldrig kommer växa upp...heard it before? You need a real man, sister!
2010-10-05 @ 10:57:15